– Den borde ha skett tidigare. Människors samhörighet, förankring och koppling till kyrkan och tron började förändras mycket tidigare och den förändringen var mycket större än vi då klarade av att möta. Som statskyrka slog vi oss till ro och vi hanterade inte grundfrågorna som fanns under ytan, säger Ragnar Persenius, biskop emeritus till Kyrkans Tidning.

Han var kyrkosekreterare på kyrkokansliet och sakkunnig i andra kyrkolagsutskottet i kyrkomötet, där stora delar av kyrka-stat förhandlingarna skedde.

Förändringen i relationen mellan Svenska kyrkan och staten, som skedde natten mellan den 31 december 1999 och den 1 januari 2000, är den största sedan reformationen. Men även efteråt har förändringarna varit stora.

– Jag blev inte så förvånad över hur situationen förändrades, först. Det fanns ju prognoser för de första tio åren som stämde nästan på pricken, säger Ragnar Persenius.

– Utvecklingen har blivit mer radikal och har accelererat, men det är oklart om det har med skilsmässan att göra. Jag tror att det hade skett ändå, säger han.

Förhandlingarna som ledde fram till de förändrade relationerna mellan staten och kyrkan var ingen enkel process. Vissa ville klippa banden, men inom framförallt Centerpartiet och Socialdemokraterna fanns till en början många som ville behålla statskyrkan.

Biskop emeritus Thomas Söderberg, då kyrkopolitiker för Centerpartiet, håller med om beskrivningen. Han är ganska nöjd med vad man åstadkom.

– Men några saker borde ha gjorts annorlunda: Valen till stift och nationell nivå borde ha varit indirekta. I efterhand kan jag se att kyrkoherdarnas anställning kunde ha kopplats närmare till stift och biskop, och så borde församlingarnas ställning stärkts mer, säger han.

En återkommande kritik mot Svenska kyrkan är att de politiska partierna fortfarande har ett grepp över den.

Kyrkan ska vara en demokratisk folkkyrka, säger lagen om Svenska kyrkan. Kyrkomötet beslutade att detta sker bäst om ledamöter på församlings-, stifts- och nationell nivå väljs direkt av röstberättigade medlemmar i proportionella val.

Torgny Larsson tycker att de proportionella valen garanterar mångfald. De kräver att det finns nomineringsgrupper och väljarna avgör sedan vilka de röstar på.

– Jag ville inte ha en föreningskyrka och jag har som socialdemokrat aldrig känt mig tvingad att ta ställning utifrån krav från partistyrelsen. Vad hade blivit bättre om riksdagspartierna eller deras kyrkopolitiska grupper hade lämnat kyrkan?