– Det är nog nu, dags att sätta ner foten, fortsätter Amy som är medlem i Centrumkyrkan i Norrköping.

– Vi har talat om detta i ett halvsekel snart och kommit ingenstans, det har till och med gått bakåt. Vi kan inte ha en rutten människosyn! Det här är ingen bibeltolkningsfråga, hävdar Linda.

Båda vittnar om hur de mött hbtq-personer som frågat om de är välkomna i Equmeniakyrkan och vart de kan gå för att känna sig trygga.

– Det är berättelser som handlar om fruktansvärd diskriminering, säger Linda.

Amy Karlsson – som just nu läser till diakon och är hbtq-person – fick frågan av Equmeniakyrkans antagningsnämnd, hur hon skulle ställa sig till att vissa församlingar kanske inte ville anställa henne på grund av hennes identitet.

– Vad är det för fokus? Inte de diskriminerades…

Det kan verka som en tanke att samma dag som Equmeniakyrkan inleder sin kyrkokonferens, då motionen skall behandlas, så avslutas kyrkovalet där ett stort antal nomineringsgrupper numera kräver att alla som vill bli präst i Svenska kyrkan skall vara villiga att viga samkönade par. Hittills gäller kravet enbart kyrkans församlingar, inte enskilda präster.

Nu är det ingen tanke, men ändå mer än en slump: hbtq-frågor har blivit alltmer brännande för varje år som går.

I förra veckans Sändaren argumenterade en av kyrkoledarna, Joakim Hagerius, för att saken bör få ta tid:

”Att vi lever med olika perspektiv på hur viktiga frågorna är och att vi har kommit olika långt i bearbetning kan vara frustrerande och svårt att hantera. /…/ I en kyrka går det inte att göra snabba förändringar genom uppifrånbeslut och sedan lägga övertygelser på människor och förvänta efterlevnad.”

I Sändaren 34/2021 ställde sig ombuden från Immanuelskyrkan i Stockholm frågande: ”Det viktigaste tycks vara att konstatera att vi inte är överens, och då har styrelsen inget att säga”. De efterlyste mer gemensamma ställningstaganden och jämför med tydligheten när det gäller klimatfrågan. Men att kyrkoledningen skulle sitta och ”rulla tummarna” är något som Hagerius i sin tur avvisar; ett underlagsmaterial om hbtq-frågor skall finnas klart till nästa vår.

Den del av motionen som väckt mest uppmärksamhet handlar just om kravet på att alla församlingar måste viga samkönade par (alltså den ordning som just nu gäller i Svenska kyrkan). Kravet krockar, menar kyrkostyrelsen, med församlingarnas självständighet.

– Vigseln är inte huvudfrågan, säger Amy Karlsson, men det är en stor symbolfråga och självklar följd om samfundet vill stoppa diskriminering.

Vad gör de två om motionen
röstas ned?

– Vi fortsätter att jobba, skulle vi inte det sviker vi oss själva och andra. Och jag mitt diakonlöfte om att alltid stå på de utsattas sida, säger Linda.

Om kyrkokonferensen skulle säga ja ser de också behov av fortsatta samtal och stöd till dem som då skulle känna sig obekväma med beslutet.

– Enskilda personer måste nog ha själavård, men det krävs en tydlig ledning. Församlingarna klara inte detta på egen hand, menar Linda Andersson.

– Mer kunskap behövs, men vi kan inte börja med att tolerera diskriminering, lägger Amy Karlsson till.

Och om priset av ett ja blir att ett antal församlingar lämnar samfundet, är det värt det? Amy tvekar inte:

– Ja, alla dagar i veckan! Idag är det ju istället så att hbtq-personer, deras familjer och vänner tvingas bort.