Visioner från Jerusalem för framtidens kyrka

De kyrkor som gått samman i Gemensam framtid är präglade av en stark rörelse utåt. I nöden för andra människor — framför allt dem som inte hade hört om Jesus Kristus — föddes ett intresse för världen utanför Sverige. Därför hade frikyrkorna människor och resurser organiserade i ”tredje världen” långt innan Sverige började med biståndsprojekt.

Jag har vuxit upp med detta internationella engagemang.  I rörelsen utåt finns ett starkt motiv till att dåvarande Frikyrkliga studieförbundet etablerade folkbildning i Jerusalem på 1960-talet. Sökandet efter mer kunskap måste ha utkikspunkter utanför oss själva. 2008 fick jag själv möjligheten att arbeta som direktor för det som blivit Swedish Christian Studies Centre innanför Jaffaporten i Jerusalem.

När jag nu återvänt till Sverige upptäcker jag att det inte längre är nöden för andra som utgör navet i kyrka och folkbildning. Vanligtvis är det personliga livskriser av olika slag man lyfter fram som något som kan hjälpa oss till djupare insikt om oss själva och samhället vi lever i.

Vår inre värld kan sannerligen vara som Jerusalem — både ett andligt centrum och motsättningarnas mitt. Ändå tror jag att vi behöver vidare perspektiv. Därför längtar jag efter en kyrka som rör sig utåt, bortom livskriser och välfärdsproblem. Självupptagenhet och egenintressen har vi fått nog av.

Jerusalem är ett sjudande livsrum i Mellanöstern, där människor försöker få ihop sina liv så gott och meningsfullt som möjligt under rådande förhållanden. Genom att leva nära de kristna där upptäckte jag betydelsen av den värld som finns mellan individen och staten/marknaden, den som ibland kallas för civilsamhället. Kontakterna gav mig visioner om en kyrka som verkar i civilsamhället, ja, som själv lever i det. Jag har lagt märke till att innebörden av makt ser annorlunda ut på detta fält, liksom hur man organiserar sig.

Även teologin blir av annat slag. Ett bra exempel är de palestinska kyrkornas teologiska arbete med dokumentet Kairos Palestine (på svenska: Ett sanningens ögonblick. 2010). Denna relevanta och konkreta vägledning för fred och försoning skulle knappast ha varit möjlig om kyrkorna hade saknat vardagliga möten mellan judar, kristna och muslimer.

Jerusalem överraskade mig på många sätt. Inte minst med tro. Man h ö r tro överallt; i radion reciteras böner från den heliga koranen. Kyrkklockor ringer i tid och otid. Judiska ungdomar sjunger glada sånger när de vandrar ner till västra muren.  Man s e r tro överallt; i bussen läser man de heliga texterna. Hattar och mössor, kippor och slöjor ger trosidentitet.

Med alla sinnen möter man tro i Jerusalem. Tron är påtaglig, synlig i de offentliga rummen. Jag undrar varför kyrkorna i Sverige så snällt finner sig i den plats som det liberala sekulära samhället har tilldelat religionen — som något med enbart privat relevans.

Jag har också blivit överraskad av hopp i Jerusalem. Att Jerusalem kallas för ”jordens andliga mittpunkt” hänger samman med hoppet. Mittpunkten finns markerad inne i Uppståndelsekyrkan, mitt emellan Golgota och graven. Här uppstod en väg från död till liv.

Al Mesiah qam — Kristus är uppstånden! — är de vackraste orden jag hört i Jerusalem, och samtidigt de mest ofattbara. Hoppet och historien handlar inte om en slags determinism eller nödvändighet. Det cantus firmus man hör igenom hela påskfirandet är att framtiden inte ligger i våra händer utan i Guds.

Uppståndelsen och evigheten ger en dimension i tiden som nästan försvunnit i vårt samhälle. Det är som om vi stängt av den eskatologiska klockan. I stället lever vi helt och hållet nu och i en ekonomisering av alla mänskliga förhållanden. Vi står inte i relation till framtiden, till eschaton. I min ungdom sjöngs ”hemlandssånger”.  Nu sjungs lovsånger, men de har bara nuets perspektiv.

Så långt vi kan se finns det inte någon tydlig vilja till fred och rättvisa hos dem som har den politiska makten i Mellanöstern. Förhoppningarna kring de arabiska revolutionerna har också grusats. Mellanöstern är på väg mot ökad förvirring, starkare religiös radikalisering, värre svårigheter för minoriteter som de kristna. Det ser mörkt ut.

Jag har lärt känna personer i Jerusalem som ändå inte ger upp. De ser kompromisslöst varje människa värdighet. De är medvetna om skillnaden mellan hopp och optimism. Uppståndelsens ljus har gett dem en bärande vision för den kyrka de tror på — en hoppets kyrka.

Frågan om hur det kommer att gå för Gemensam framtid är en fråga om vilka visioner vi har. Allt det som ska bära i morgon måste vi vara burna av i dag.

Mina tankar går till bilden av den kristna kyrkan som ett skepp. Är det nya samfundet som Wasaskeppet som förliste 1628? Resan blev kort. Skeppet sjönk. Något avgörande i det fördolda saknades. Utan en tjock teologi som barlast kan ett kyrkosamfund gå samma öde till mötes.

Eller ska vi likna vår nya kyrka vid Titanic? Besättning och rederi var präglade av sin tids utvecklingsoptimism och blundade därför för svårigheter och risker. Skeppet samlade många, men det bar dem inte hela vägen. Om skeppet Gemensam framtid kan vi säga: Det som bär är en resa på andra vatten, där andra människors liv verkligen är i fara.

Den ekumeniska rörelsen avbildas också som ett skepp — oikumene. Många frikyrkor utgör i dag sådana skepp, både lokalt och nationellt. Målet är enhet i mångfald. De olika visionerna om vad en kyrka är och gör är underordnade Jesu bön om att ”de alla” ska bli ett.