Det drog, efter kyrkokonferensens beslut om att ha kvar Sändaren som en fristående journalistisk produkt, igång en debatt om dess framtid. Erik Eklund initierade, Joel Halldorf svarade, Eklund återkom med ytterligare en text som Henrik Hemrin passade på att skriva en kommentar kring.
Allt detta finns att läsa ikapp för den som missat.
Min tanke var att kommentera från mitt håll medans samtalet var aktuellt, men en hastigt inplanerad resa till Colombia och Ecuador trängde bort den möjligheten. Det kostar på att resa och kändes rimligt att så mycket som möjligt fokusera på att vara närvarande i nuet på plats, annat kan tas tag i med svensk mark under fötterna igen.
Såsom nu.
Överilad iver
Erik Eklund är ivrig: Lägg ner textproduktionen i alla fall en tid, fundera igenom vad Sändaren ska vara, etablera aktivitet på Youtube och Instagram där de unga finns – annars så början hans ”hopp om Sändarens långsiktiga framtid” att blekna.
Jag kan uppskatta den ivern, även om jag måhända tycker att den är lite överilad.
Kanske är bakgrunden värd att påminna om. Sändaren lades ned för ett drygt år sedan och allt försvann: Personal, prenumerationsregister, hemsidans innehåll. Namnet och en nollad sajt var allt som fanns kvar när Equmeniakyrkan och dess kyrkostyrelse någon månad senare kom fram till att man önskade utreda framtiden för Sändaren en gång till – kanske fanns det en möjlighet till fortsättning ändå?
Uppdraget som då delades ut till mig var att som ensamt anställd hålla liv i Sändaren digitalt medan utredningen pågick, med en liten frilansbudget vid min sida. ”Som minst till kyrkokonferensen i höst”, sa man, och med det perspektivet satte vi upp en enkel men för ändamålet funktionell hemsida och drog igång.
Arbetsgruppen som funderade kring framtidens Sändaren skissade på en återkomst för papperstidningen i olika former men någon kalkyl som kyrkostyrelsen såg som hållbar fanns inte. I det läget såg det ut som att den digitala lösningen bara skulle bli enbart tillfällig och jag skrev en text om varför det vore olyckligt, varför jag tror att Equmeniakyrkan inte har råd att tappa bort det som Sändaren bidrar med i form av bland annat reportage och reflektion.
Någon månad senare, vid kyrkokonferensen i slutet av september, beslutades plötsligt om en fortsättning av Sändaren som fristående journalistisk produkt trots att kyrkostyrelsen föreslog att den skulle ges ett öppnare mandat och inkludera Sändaren i en bredare utredning av kommunikationen inom Equmeniakyrkan.
Parallella processer
Ett roligt beslut för Sändaren förstås, men också ett klurigt sådant utifrån att kyrkostyrelsen – som behöver ta beslut i sin tur och bestämma om omfång på resurser med mera för Sändaren –har många processer igång där inte minst den utsatta ekonomiska situationen med besparingar var omtalade på samma kyrkokonferens i slutet på september.
Jag har förståelse för om man utifrån tittar på Sändaren och känner ”men kom igen då, öka! Mer, större, fler format!” Men från insidan är det uppenbart att det kommer behöva växa lite över tid för att hitta sin form, struktur, riktning och sitt omfång. Det låter kanske tråkigt och segt, men det är svårt att se en annan väg.
Lite mer tid än de få veckor som gått efter kyrkokonferensens ganska överraskade beslut krävs innan det ges upp om Sändaren, och det är tid som både Sändaren, kyrkostyrelsen och kommunikationsenheten behöver var för sig och tillsammans för att hitta lösningar som fungerar såväl praktiskt som ekonomiskt.
Under tiden fortsätter texter skrivas och poddar att spelas in och släppas, tids nog kommer nyheter och kanske blir det – som jag tidigare skrivit och som Erik Eklund nappade på – mer rörlig bild i olika former. Jag hoppas och tror det, men samtidigt är det också rimligt att komma ihåg att Sändaren inte är den enda kommunikativa delen inom Equmeniakyrkan. Erik Eklund skrev: ”…vi måste våga ta plats och vara stolta över de förebilder och berättelser som finns inom Equmeniakyrkan, och paketera dem så att vi faktiskt når fler – särskilt unga.”
Absolut, men är det rimligt att tänka att hela det uppdraget ska åligga Sändaren? Eklund sitter själv i Equmenias styrelse som inför kommande helgs riksstämma fått in en motion från Andreas Lorentzon, Equmenia Lidingö. Han skriver bland annat: ”Equmenia i de kanalerna vi når ut till människor, ex de nationella arrangemangen, hemsidan och sociala medier, ännu tydligare ska vittna om tron på Jesus. Exempelvis genom vittnesbörd och predikningar.”
Ett brett funderande
I styrelsens motionssvar går att läsa: ”Styrelsen instämmer helt i att vittnesbörd och predikningar bör ges större utrymme i våra kanaler och mötesplatser, särskilt de digitala. Detta ligger även i linje med de mål som föreslås i verksamhetsplanen.”
Det Erik Eklund efterlyser att Sändaren ska bli bättre på är alltså något som Equmenia just nu håller på att jobba med och förbereda inför, i alla fall delvis. Här skulle ett brett funderande behöva till. Det bör finnas möjlighet att hitta goda former som innehåller kommunikation till både unga och äldre, såväl inåt som utåt, genom texter, filmer, poddar och allt man kan tänka sig.
Sändaren, med den journalistiska blicken, har en speciell plats att spela i den kommunikationen, men ska Equmeniakyrkan hitta rätt som helhet i de här frågorna så behöver det tänkas till mer än det otåligt ges upp.
