Allemansrätten – mer än en rättighet

Den är inte unik för Sverige, men den svenska allemansrätten torde vara den mest omfattande i världen. I Norge och Finland, som också har långtgående allemansrätter finns emellertid begränsningar – i Nordnorge har enbart lokalbefolkningen rätt att plocka hjortron och i Finland måste man alltid be markägaren om lov för att göra upp eld.

I Sverige får man ströva fritt i skog och mark, plocka bär och svamp (utom de fridlysta), slå läger enstaka dygn och göra upp eld – utan att be om tillstånd. Rätten inskränks enbart av en allmän princip om
hänsyn till tomtägare, jordbrukare och, inte minst, naturen som sådan.

Hur man beter sig respektfullt och förnuftigt i naturen lärs bland annat ut inom scoutrörelsen, men ingår faktiskt också i läroplanen för grundskolan som ett så kallat centralt innehåll inom ämnet Idrott och Hälsa. Vikten av praktisk tillämpning betonas. När uttrycket allemansrätt etablerades handlade det om detta. Svenska löntagare hade just fått sin andra lagstiftade semestervecka och myndigheterna ville underlätta för befolkningen i städerna att komma ut i naturen.

Begreppet allemansrätt är alltså inte så gammalt som man kunde tro, men sedvänjan att det exempelvis står var och en fritt att plocka bär – oavsett om de växer på statlig eller privatägd mark – går långt tillbaka i tiden.

Kanske handlar det enbart om att vi har ett enormt överflöd av bär. Enligt en rapport från Arena Idé täcks en tiondel av Sverige landyta
av blåbärsris och 7 procent av lingonris. Varje år mognar över 500 000 ton bär i de svenska skogarna, och trots att det i dag finns en bärindustri som omsätter miljardbelopp tas bara en bråkdel av alla bär till vara. Att bjuda ut dem gratis för var och en att njuta av är alltså inte en uppoffring för någon och bör kanske inte romantiseras.

Att bären inte kan ägas har inte desto mindre ett viktigt symbolvärde som påminner oss om skapelsens natur: slösaktig och rik och en gåva till människan. Vi får ta för oss, men vi får aldrig glömma att vara tacksamma och att ge tillbaka av vårt överflöd. Allemansrätten
handlar om tillgänglighet för alla, men bygger också på förvaltarskapstanken – att det vi har är till låns och det är vårt ansvar att lämna det vidare i samma goda skick som vi tog emot det.

Att allemansrätten kan tas i bruk för kommersiella ändamål är därmed ytterst tveksamt. Utöver alla missförhållanden inom bärindustrin bygger den på en orimlig premiss om ohämmat utnyttjande av det som är allas.

Naturligtvis ska den som tillvaratar naturens gåvor på ett ansvarsfullt sätt eller guidar människor till fantastiska upplevelser i naturen kunna ta betalt för det. Men frågan är om det är rimligt att tjäna obegränsat med pengar på en råvara som är gratis. När allemansrätten tas i bruk av kommersiella aktörer händer det dessutom att det inkräktar på lokalbefolkningens möjlighet att plocka bär för husbehov.

Det finns även ett politiskt tryck (på högersidan) att stärka äganderätten på bekostnad av allemansrätten, exempelvis genom att luckra upp strandskyddet. Ett argument för detta är att det skulle innebära en demokratisering såtillvida att ett större utbud av sjötomter skulle leda till lägre priser och göra dem tillgängliga för fler. Men detta är lång ifrån säkert; det skulle lika gärna kunna medföra ett ökat köpintresse från andra delar av världen och priserna skulle då förbli höga.

Vad som däremot är säkert är att ju mer av den svenska naturen som privatiseras, desto mer försvinner dess unika karaktär och desto mer riskerar vi att fjärma oss från förvaltarskapstanken.