I Miljötidningen (som ges ut av Miljöförbundet Jordens Vänner) nr 3/09 skriver Lars Henriksson, anställd vid Volvo och aktiv i klimatfrågan, om nödvändigheten av — och svårigheterna med — att få fackföreningsrörelsen och miljörörelsen att samarbeta:

”Genom klimatkrisen ställs miljöfrågan i hela sin ekologiska och sociala vidd och det blir uppenbart att en lösning kräver mer än småjusteringar ... Ju större del av ekonomin som bedrivs samhällsnyttigt — för behov, inte vinst — desto större möjlighet att styra samhället i hållbar riktning.” Lars Henriksson anvisar också var man bör söka lösningen: ”Allt talar för att svaret är olika typer av folkrörelsesamverkan.”

Det andliga saknas
Men saknas det inte ett perspektiv här, vid sidan av det fackliga och det ekologiska? Nämligen det andliga. Kyrkan måste väl räknas till folkrörelserna? Eller beror det på vem man frågar? Var står Svenska Missionskyrkan/Svenska Baptistsamfundet i denna fråga?

Eftersom det för närvarande pågår en process att bygga ett nytt samfund, hoppas jag att detta nya samfund i sina grundvärderingar inkluderar följande tanke:

Skapelsen är vårt gemensamma ansvar. Vår enda jord tål inte ohämmad materiell tillväxt. Vi ska bruka jorden, inte förbruka den. Resurserna måste fördelas rättvist då alla människor har lika värde. Produktionen måste därför inriktas på människors grundläggande behov, inte maximal vinst.

Kyrkan har ett val: Att ställa sig i kampens mittfåra, eller vid sidan om. En sak är säker, det räcker inte med att byta till lågenergilampor på kansliet.¶

Ulf Norenius
Varberg