Allt som oftast väcks frågor om toleransens gränser. Det kan handla om Sverigedemokrater som skriver i Nordens största dagstidning att muslimer är det största hotet mot demokrati och frihet. Det kan vara en pingstpastor som uttalar sig kränkande mot homosexuella. Det kan vara konstnärer som karikerar religiöst troende. När sådant händer utmanas vi i det privata och offentliga rummet. Men ska vi tåla vad som helst?
Tolerans har två innebörder, dels det passiva ”att stå ut med” olika saker, dels det aktiva att ”göra något uthärdligt”. Betydelsen ligger nära värderingar som respekt och erkännande. Idén om tolerans växte sig stark under upplysningen. Filosofer som John Stuart Mill och John Locke utvecklade toleransens filosofi mot bakgrund av religionsfrihet och yttrandefrihet. Grundfrågan kan sammanfattas i antagandet att vi som människor äger rätt till tanke- och samvetsfrihet och därför bör ha frihet att bedöma och argumentera för våra övertygelser.

Närmare sanningen
För Mill handlade toleransen om att vi som individer och samhälle kommer närmare sanningen om vi får möjlighet att öppet framföra våra synpunkter. Våra övertygelser kan ju vara fel och då behöver vi bevisas om att så är fallet genom argument av dem som tycker annorlunda. Demokrati och yttrandefrihet var för Mill och Locke inte ändamål i sig själva utan syftade till att öka frihet och demokrati för alla. Ett perspektiv som för Mill var mer viktigt än att själv få tala var att få lyssna till andras argument. Det är genom att lyssna till dem som tänker annorlunda än jag själv som kunskaper växer. Bland annat därför är toleransen nödvändig.

Utgångspunkten om frihet att tala och möjlighet att lyssna är goda villkor för att skapa ett samhälle där vi kan leva drägligt tillsammans. Men i praktiken finns det en mängd svårigheter. Själva förutsättningen för tolerans rymmer en paradox, för så länge vi uppför oss tolerabelt (på rätt sida gränsen) så behövs egentligen inte toleransen. Det är först när vi överträder en viss gräns som värdet av tolerans prövas. Den klassiska frågan blir då om vi kan tolerera det intoleranta. Kan man i ett demokratiskt samhälle tolerera antidemokratiska handlingar och åsikter? Ska en religiöst övertygad person tåla vilka kränkningar eller inskränkningar som helst som riktas mot den övertygelse man har?

Teckningar utlöste konflikter
I ett globalt perspektiv prövades toleransen för fyra år sedan i samband med publiceringarna i Jyllands-Posten av teckningar som föreställde profeten Muhammed. Dessa satte fingret på spänningar inom flera olika områden: mellan demokratiska länder och icke-demokratiska; mellan den kristna världen och den muslimska; mellan den sekulära världen och den religiösa. Men det var givetvis inte vattentäta skott mellan dessa block. Det fanns kristna i västvärlden som kritiserade publiceringarna för att vara kränkande mot utsatta muslimer i Europa. Det fanns muslimer i den arabiska världen som kritiserade andra muslimer för att inte värna rätten till yttrandefrihet. Arabstaterna i FN:s råd för mänskliga rättigheter ville införa en hädelseparagraf. Detta hade varit på gång under flera år och nu uppstod ett tillfälle att propagera för förbudet mot att kränka religioner — särskilt islam. I rådet för mänskliga rättigheter gick förslaget inte igenom, men enskilda stater har därefter infört hädelseparagrafer.

Tolerans handlar i praktiken om politiska och moraliska gränsdragningar av makt. I ett maktperspektiv kan tolerans användas både för att befria och för att förtrycka. Den väsentliga frågan handlar om vem som tolererar och vilka som tolereras. Det ena diket man kan riskera att hamna i är när en majoritet eller en enskild person ur ett överläge säger att hon tolererar en minoritet eller en individ i beroendeställning. Då kan tolerans vara ett sätt att utöva förtryck. Det vill säga att man tolererar fast på sina egna villkor: ”jag tolererar att du tycker så”. Denna attityd är inte tolerant utan överdrivet paternalistisk, när acceptansen av den andres utrymme sker utifrån de överlägsnas villkor. Det andra diket är när vi förminskar oss själva så att vi lämnar utrymme för en grupp eller enskild individ att utnyttja vår uppoffring. Att vända andra kinden till är inte alltid en god handling utan kan vara ett sätt att slippa konfrontation, att hellre låta sig förödmjukas än att hävda sin rätt. Det kan finnas en överdriven respekt såväl för religiöst troende, som för ideologiskt övertygade.

Gränsen för förtryck
Problemet är förstås att bedöma var gränserna för förtryck respektive destruktiv självuppoffring går. Tolerans är en dygd som vi behöver praktisera för att förstå. Det är viktigt att vi har juridiska lagar och etiska principer som markerar vad som inte kan tolereras i ett samhälle. Men utgångspunkten behöver vara frihetlig, det vill säga att lagen tillåter mer än vad vi som enskilda individer kanske är beredda att acceptera. Vi kan säga att vi alltid har rätt att kränka, ur ett lagligt perspektiv, men det är nästan alltid fel att kränka, ur ett moraliskt perspektiv. Det var moraliskt klandervärt av Jimmie Åkesson att skriva att muslimerna är det största hotet mot de grundläggande värderingarna i Europa (Aftonbladet, 19/10 2009). Men det var försvarbart att Aftonbladet publicerade artikeln, eftersom utgångspunkten är att vi alla äger samma rätt till yttrandefrihet — för Åkesson att öppet argumentera för sin övertygelse och för andra att kritisera den.

När upplysningens filosofer argumenterade för tolerans utgick de från en positiv uppfattning om människors förmåga att göra rationella och förnuftiga bedömningar. Därtill behöver vi förmåga att leva oss in i uppfattningar vi själva tar avstånd från, med hjälp av egenskaper som ödmjukhet och tålamod. Det är inte lite som krävs av oss. Men det är det som är kärnan i toleransen — att uthärda det som är över gränsen för det uthärdliga utan att ge avkall på den egna övertygelsen eller de egna rättigheterna. ¶

Susanne Wigorts Yngvesson