Så kan det säkert vara även för oss i 70- och 80-årsåldern. Gustafsson sätter tron i centrum för sin analys, som om den skulle vara avgörande. Det finns goda skäl för att göra så. Den gamla goda Broderskapsrörelsen gjorde likadant, då den bytte namn till Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Härmed ställer jag frågan om det är så självklart att tron som någon form av livsåskådning spelar denna avgörande roll som grund för solidaritet. Jag tror inte det. Jag vill här pröva tanken att bönen spelar en lika stor roll, om inte större än tron.

Vi är nog fortfarande många kvar i livet som i tidiga barnaår lärt oss att avsluta aftonbönen med orden ”gode Gud välsigna alla barn på hela jorden särskilt dom i Kina. Amen.” Varför just i Kina? Jo därför att där förekom en sed att hindra flickebarns fötter att naturligt och fritt växa ut. Fötterna snörptes. Barnen fick mycket svårt att gå. Kanske barn i hela  världen hade medkänsla för sina kinesiska jämnåriga kamrater och bad därför till Gud för dem. Därmed all respekt även för tron, tron på Gud.

Själv medlem av en missionsförsamling och organiserad socialdemokrat skulle jag i grund och botten vilja ha ett annat namn på den gamla Broderskapsrörelsen, nämligen Socialdemokrater för bön och solidaritet.