Att förhindra kraftiga klimatförändringar, förändringar som vi redan upplever och som förutsägs bil alltmer påtagliga, torde bli den största utmaningen för de unga generationerna. Kyrkorna runt om i världen har engagerat sig i frågan, men utgör ingen tydlig röst i debatten kring denna ödesfråga för livet på vår planet. Det mest uppmärksammade kyrkliga uttalandet i frågan utgör sannolikt påven Franciskus encyklika ”Laudato Si’”, som utkom 2015. De svenska biskoparna skrev 2014 ”Ett biskopsbrev om klimatet”, som dock fick begränsat genomslag i media. Detsamma kan sägas om Equmeniakyrkans dokument och ”Klimatteologi” från 2015 och ”Klimaträttvisa” från 2016.

Vi önskar att kyrkan ska upplevas relevant för dagens människor och att dess tilltal ska kännas aktuellt och angeläget. I dag är de flesta människor väl medvetna om klimathotet och upplever detta som en av vår tids största frågor. Om kyrkan i det sammanhanget kunde föregå med goda exempel i sitt handalande och om den i sin förkunnelse kunde betona människans ansvar för omvårdnaden av Guds skapelse skulle den, i det avseendet, kunna framstå som relevant för vår samtid.

Kyrkan skulle kunna vara en föregångare och en viktig opinionsbildare. För oss som enskilda människor handlar det till stor del om att ändra livsstil och konsumtionsmönster så att den jord som är vårt gemensamma hem ska kunna försörja oss och kunna upprätthålla de eko-system som är förutsättningen för vår fortlevnad.

Vi kallar den pågående krisen ekologisk, men i själva verket är det kanske mer en kris för människans förhållningssätt till naturen, skapelsen. Tanken att vårda och ta hand om skapelsen har ersatts av tanken att (till det yttersta) utnyttja naturen i vår egen favör. Insikten, att vi själva är en del av skapelsen och att vi i många avseenden ingår i den på samma villkor som övriga levande varelser, börjar gå förlorad.

Ett sätt att manifestera kyrkans vilja att verka för en hållbar ekologisk utveckling skulle kunna vara att Equmeniakyrkan, och kanske även andra kyrkor i Sverige, avsatte en speciell dag för att uppmärksamma människans ansvar för skapelsen. Några av kyrkoårets söndagar har teman med anknytning till naturen. Midsommardagen med temat ”skapelsen” och nionde söndagen i trefaldighet med temat ”goda förvaltare”. Inget av dessa teman leder dock med nödvändighet till tankar kring klimatkrisen. Därför kan det finnas anledning att kyrkan beslutar om en dag då vi speciellt ber för Guds skapelse och tänker över vårt sätt att leva ur ett kristet etiskt och förvalatarskaps perspektiv.

Den ortodoxa kyrkans patriark Demetrios proklamerade redan 1989 att den första september varje år skulle markeras som ”en dag för skyddet av miljön”. I senar encyklikor har den efterföljande patriarken inbjudit andra än ortodoxa kristna att delta i denna dag tillägnad skyddet av Guds skapelse. Även Kyrkornas världsråd och Sveriges kristna råd har uppmuntrat införandet av en dag för bön för skapelsen. Tidningen Dagen pläderade även för detta 2016. Ämnet har även varit uppe i Sändaren tidigare. Att på detta sätt avsätta en böndag för klimatet skulle vara ett konkret uttryck för kyrkans vilja att stå upp för både ett mänskligare samhälle och en hållbar ekologisk utveckling. Att förlägga den dagen till första september skulle kunna vara en manifestation av vilja till ett gemensamt agerande med en globala Kristi kyrka.