Ärkebiskop Anders Wejryds internationella klimatkonferens är historia, med ett avslutande dokument med allvarliga utmaningar till politiska och religiösa ledare, och vanligt folk. Wejryd reste själv till det förberedande FN-mötet i Poznan, som avslutas den här veckan, för att på plats framföra sina konferenskamraters krav. Förhoppningen är att de blir ett viktigt inspel, bland många, till FN:s stora klimatkonferens i Köpenhamn nästa år.
Nya konferenser, manifest, experters varningsord och politiska löften. Och ytterst små förändringar. Som vanlig klimatorolig medborgare kan det ligga nära till hands att känna uppgivenheten växa.
Men uppgivenheten är just vad de religiösa ledarna vid Interfaith Climate Summit i Uppsala var så angelägna om att desarmera. ”Klimatkrisen och mänsklighetens överlevnad på planeten Jorden är djupast sett en andlig fråga”, konstaterar de, och förbinder sig att var och en i sitt religiösa sammanhang utrusta till moraliskt ledarskap. Ett avgörande steg för att hantera vår dragning till resignation, eller ännu värre – cynism, är att påminna varandra om att vi faktiskt kan välja. Vi kan välja dialog, vi kan välja omprövning, vi kan välja rätt ledarskap.
Gruppbilden från Uppsala, tagen på trappan till domkyrkan, där kristna, muslimska, buddistiska, judiska, sikhiska ledare och lärda ställt upp sig i glad och stolt gemenskap efter genomförd konferens är en på många sätt vacker bild. Men också utmanande. Därför att den utmanar en evangelisations- och missionssyn som säger att vi kristna alltid har rätt och ska få sista ordet.
Ärkebiskopens klimatmöte i Uppsala formulerade vad som förväntades vad gäller krav till politikerna, men dess viktigaste utmaning riktades mot religiösa människor världen runt, den svenska kristenheten inräknad. Väljer vi dialog och samverkan över tros- och kulturgränser i kampen för jordens överlevnad? Eller föredrar vi en gammaldags och till sin karaktär kolonial och egocentrisk syn på ”de andra”? Vi själva väljer.
Inom den specifika kristna strömning som vi brukar kalla frikyrklig hör uppmaningen till omprövning och omvändelse till de viktigaste gåvorna. Under 1900-talets andra hälft, när växande välstånd och bekvämlighet alltmer togs som en självklarhet bland såväl fromma som ofromma, ställdes ibland frågan vad en radikal religiös omvändelse egentligen innebar. Var fanns den praktiska utmaningen? I dag vet vi. Att välja livet är att välja det mest klimatkloka, vilket kräver både mod och nåd. Men det är vi som väljer.
För att hindra att glaciärerna smälter och permafrosten tinar, för att bromsa förödande torka och översvämningar, räcker det inte att vi väljer ekologiskt odlad potatis. Lagstiftning och regelverk måste radikalt förändras. Det sägs att utsläppen i i-länderna måste reduceras med 40 procent de närmaste tio åren, och med 90 procent till 2050. Här ställs politikerna inför gigantiska utmaningar att utforma en politik som håller i ekonomisk uppgång och nedgång. Nu förändras det inhemska politiska landskapet, och det återstår att se om en ny rödgrön allians till vänster, eller en nu tämligen etablerad borgerlig allians till höger kan presentera den mest hållbara svenska klimatpolitiken. Men det är värt att påminna, både maktaspirerande politiker och oss väljare, att det faktiskt är vi som väljer.
Men uppgivenheten är just vad de religiösa ledarna vid Interfaith Climate Summit i Uppsala var så angelägna om att desarmera. ”Klimatkrisen och mänsklighetens överlevnad på planeten Jorden är djupast sett en andlig fråga”, konstaterar de, och förbinder sig att var och en i sitt religiösa sammanhang utrusta till moraliskt ledarskap. Ett avgörande steg för att hantera vår dragning till resignation, eller ännu värre – cynism, är att påminna varandra om att vi faktiskt kan välja. Vi kan välja dialog, vi kan välja omprövning, vi kan välja rätt ledarskap.
Gruppbilden från Uppsala, tagen på trappan till domkyrkan, där kristna, muslimska, buddistiska, judiska, sikhiska ledare och lärda ställt upp sig i glad och stolt gemenskap efter genomförd konferens är en på många sätt vacker bild. Men också utmanande. Därför att den utmanar en evangelisations- och missionssyn som säger att vi kristna alltid har rätt och ska få sista ordet.
Ärkebiskopens klimatmöte i Uppsala formulerade vad som förväntades vad gäller krav till politikerna, men dess viktigaste utmaning riktades mot religiösa människor världen runt, den svenska kristenheten inräknad. Väljer vi dialog och samverkan över tros- och kulturgränser i kampen för jordens överlevnad? Eller föredrar vi en gammaldags och till sin karaktär kolonial och egocentrisk syn på ”de andra”? Vi själva väljer.
Inom den specifika kristna strömning som vi brukar kalla frikyrklig hör uppmaningen till omprövning och omvändelse till de viktigaste gåvorna. Under 1900-talets andra hälft, när växande välstånd och bekvämlighet alltmer togs som en självklarhet bland såväl fromma som ofromma, ställdes ibland frågan vad en radikal religiös omvändelse egentligen innebar. Var fanns den praktiska utmaningen? I dag vet vi. Att välja livet är att välja det mest klimatkloka, vilket kräver både mod och nåd. Men det är vi som väljer.
För att hindra att glaciärerna smälter och permafrosten tinar, för att bromsa förödande torka och översvämningar, räcker det inte att vi väljer ekologiskt odlad potatis. Lagstiftning och regelverk måste radikalt förändras. Det sägs att utsläppen i i-länderna måste reduceras med 40 procent de närmaste tio åren, och med 90 procent till 2050. Här ställs politikerna inför gigantiska utmaningar att utforma en politik som håller i ekonomisk uppgång och nedgång. Nu förändras det inhemska politiska landskapet, och det återstår att se om en ny rödgrön allians till vänster, eller en nu tämligen etablerad borgerlig allians till höger kan presentera den mest hållbara svenska klimatpolitiken. Men det är värt att påminna, både maktaspirerande politiker och oss väljare, att det faktiskt är vi som väljer.
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR