All kyrklig debatt måste hålla en tydlig respektfull ton. Låt oss därför undvika att hitta ”misstag” hos varandra.

Nej, det är inte vi som gör skillnad mellan ”dopteologi och själavårdande handlingar”. Vi menar att dopet är ett, oavsett när det sker i livet, oavsett hur frisk eller sjuk dopkandidaten är. Inför Gud är vi alla lika och jag som pastor gör inte skillnad. Själva hittar vi inte något stöd för en specifik själavårdande dophandling. Vi utgår dock från att alla dop i sig är själavårdande och fyllda med ”hänsyn och omsorg”.

Vi har alla våra gränser. För dig är dopkandidatens egen tro det centrala. Denna gräns får dig att ibland i vissa sammanhang stå bredvid, icke aktiv. Din ”respekt” för dopet av små barn gäller alltså ända fram tills den barndöpte säger något annat.

För oss, som också förrättar dop av små barn, är också tron i centrum men i ett vidare perspektiv.  Det är därför vi som församling skall sträva efter att dopet ska äga rum under vår ”vanliga” gudstjänst, för att det är då som församlingen och koinonian (gemenskapen) är närvarande.  Då kan frågorna om tro, växt och ansvar ställas, inte bara till närstående utan till församlingen som helhet. Då kan gemenskapen tillsammans be, hoppas och arbeta för dopkandidatens bästa.

Du ställer frågan vad vi ska svara barndöpta Rajna när hon blir större och vill döpas igen? För oss är svaret givet. Nu har jag som pastor en unik möjlighet att, i en allt mer utbrännande värld där ständiga krav på egna val och prestationer läggs på våra egna axlar, tala om det som verkligen kan vara salt i livet: Att Rajna redan som litet barn var sedd, buren och ”godkänd” långt innan hon själv började prestera, protestera, välja och vraka, tro och tvivla. Dopet av lilla Rajna gör detta makalöst tydligt. Vårt svar blir därför:   

— Nej, kära Rajna, du ska inte döpas igen. Det är redan gjort, i nåd, och ditt svar är att börja tro!

Du skriver att gemenskapen är viktigare än teologin. Vi tycker som pastorer att det enda riktiga är att ständigt jobba ihop dessa två. En kyrka som betonar gemenskapen framför teologin blir till slut sekulär. En kyrka som betonar teologin framför gemenskapen blir tom på folk.

Låt oss därför i Equmeniakyrkan jobba både för gemenskap och teologi där dopet bärs av en större vishet och innerlighet än i alla våra tidigare, numera nedlagda, samfundsförsök.  Gud är i sanning större!