Återigen har samgåendet av de äldre frikyrkorna aktualiserats. Vi som har längre perspektiv vet att frågan inte är ny. Med förhoppningar har vi följt samtalen tidigare med Baptistsamfundet, Metodistkyrkan och även Svenska Alliansmissionen. Är förutsättningarna större idag? Frågorna är många. Är nedgående medlemstal den drivande kraften?
Undertecknad har följt debatten utifrån två perspektiv. Vad som sagts och skrivits av den relativt begränsade grupp, som varit aktiva i de samtalsmöten som hållits i Jönköping och Norrköping. Vidare de beslut om avsiktsförklaring vid årets konferenser och kyrkomöte. Det kan konstateras att visionerna är vackra och säkert ärliga, men frågor om en ny kyrkas konstruktion och teologi är diffusa och utan svar.
Det andra perspektivet är utifrån de lokala församlingarnas aktivitet och motivation. Vid besök hos många församlingar i södra Sverige har sällan frågan om samfundens samgående förts på tal. Här är den frågan mindre viktig. De stora frågorna är: Hur ska vi överleva? Hur ska vi nå ut? Kan vi vänta förnyelse och väckelse? Kan en ny generation förvalta församlingens grundkallelse att föra Jesu evangelium till människorna idag?

Intresselösa
När dessa frågor bränner på lokalplanet blir frågorna i samfundstoppen ganska intresselösa. Att satsa tid och kraft på organisation, när den djupa frågan gäller församlingarnas liv, skapar inget engagemang.
Kanske vi har börjat ett förnyelsearbete i fel ända. När samfunden och dstriktsorganisationerna, en gång växte fram, var det på grund av behov och tryck underifrån. Församlingarna behövde hjälp med mission, evangelisation, pastorsutbildning, bok- och tidningsproduktion mm. När församlingarna får uppleva en ny tid kommer motivationen för en Gemensam Evangelisk Kyrka att växa fram. Låt oss bedja om den tiden och inte tro på ”knopp och blomning” utan friska och levande rötter.
Församlingens liv och behov är det primära just nu.

CURT ADRIANZON
Pastor och fd distriktsföreståndare i Svenska Missionskyrkan