Med viss förvåning tog jag del av ert inlägg om ”Ett dop räcker” i  Sändaren.

Jag menar att respekt för det skrivna bibelordet är lika viktigt som respekt för människan. Vad menar ni med att dopet i sig är själavårdande?

Vidare — vad menar ni med att tron är i centrum i ett vidare perspektiv?

Hur rimligt är det att ett litet barn döps på begäran av sina föräldrar i stället för att låta barnet själv ges möjlighet att ta ställning i en något högre ålder?

Om en människa som är döpt som barn enligt er mening inte ska döpas igen, verkar ju kunna betyda att barnet i mera mogen ålder förmenas förvissningen om att hon/han vill bli döpt efter en upplevelse av tro.

Min starka övertygelse är att dopet är ett, att dopet ska ske efter mogen övertygelse och i tro.

Efter att ha levt i kristen gemenskap under sextiofem år och upplevt en stark gemenskap med både unga och äldre människor, som har stått på tröskeln till det kristna trosdopet, är jag fast övertygad, med bibelordet som grund, att jag alltfort vill leva i mitt dop. Visst vill jag respektera människor, som är döpta som barn, men jag kan  endast  acceptera de troendes dop.