Är vi så misslyckade? Släpp drömmen om det fullkomliga! Vi tror att några av knutarna i vårt pågående kyrkobyggande inte rör spänningar mellan så kallade evangelikala och liberala, vänster och höger, som flera gånger har påpekats i debatten på sistone (exempelvis i Sändaren nr 34, 35) utan bottnar i hur vi tänker kring kyrkan och Gud. Har kyrkan misslyckats? Vem är Gud? Vill vi att det fullkomliga ska bli verkligt här och nu?
Redan i den strategiska plattform som har formulerats inför Gemensam framtid framträder perspektiv som bygger på föreställningar om misslyckande:
”Vi har inte lyckats gestalta det evangelium som förvandlar världen, eller själva bli förändrade. Nu behöver vi ta nya steg.”
P A Sahlberg skriver (Sändaren 34/2011): ”De tre gamla samfunden måste nu hålla fingrarna borta från det nya. Deras väg har misslyckats.” och ”Det nya måste nu frimodigt ny- och omtänka varje detalj hur kyrka och församling byggs”. Vi tror inte att detta endast är Sahl-bergs åsikt. Vi hör det nu och då i diskussionerna, men frågan är om vi har misslyckats.
Vad ska vi i så fall säga till 11-åringen i scoutpatrullen som äntligen har hittat ett sammanhang där han får vara som han är. Han blir sedd, älskad och får lära sig massor av nya saker och kommer hem från lägret och berättar stolt att han kan laga mat nu. Vad ska vi i så fall säga till 42-åringen? Hon som hela livet har undrat över meningen med livet och burit på skuld. Så möter hon pastorn, församlingen, förbönskorgarna i gudstjänsten och kan i dag säga att hon är befriad, tror på Gud och har funnit ett sammanhang där hon kan leva sin tro.
Uppfattningarna om kyrkan går isär. Vi tror vi måste våga tala om det för att komma förbi polarisering och förlamande spänningar.
Vi tror att vi behöver bli mer medvetna om olika para-digm och göra upp med bilderna av Utopia — drömmen om det fullkomliga. Underliggande föreställningar att om vi bara lyssnar tillräckligt mycket på Gud, arbetar bättre, så kommer allt att bli rätt. Hur tänker vi om Gud? Är Gud en avlägsen person med en plan som människor ibland kan uppfatta korrekt? Eller har Gud blivit människa, en av oss? Är Gud i himmelen eller på jorden eller kanske både och? Hur tänker vi om människan? Är människan förtappad syndare eller saligt frälst eller kanske både och? Hur tänker vi om kyrkan? Är kyrkan en mänsklig skapelse eller en Guds gåva eller kanske både och?
I studier av olika kyrkliga traditioner kan man se att alla kyrkor delar liknande grundperspektiv. Kyrkor uppfattar sig som en gemenskap av troende, som har svarat ja på Guds kallelse till omvändelse, tro och dop. Kyrkan/församlingen har Jesus Kristus till huvud, består av människor som tror på Kristus och frälsningen, samt är döpta till gemenskap med Kristus och varandra.
Alla kyrkor ser på sig själva som en skapelse av Gud och som en gemenskap bestående av människor. Detta både och, föreningen av gudomligt och mänskligt i Jesu person är grunden och modellen för allt kyrkligt liv och alla kyrkliga grundstrukturer. En annan intressant distinktion som delas av olika kyrkor är distinktionen mellan ecclesia mi’litans, den kämpande kyrkan här på jorden på väg mot himmelen och ecclesia triu’mphans, den triumferande kyrkan, de saliga som har nått sitt mål. Alltså distinktionen mellan: redan nu — ännu icke.
Vi tror att några knutar kan lösas upp om vi ser kyrkan som både en gudomlig och en mänsklig realitet, både en jordisk och en himmelsk. Å ena sidan är kyrkan redan delaktig i gemenskapen med Gud, kyrkans innersta kan beskrivas som koinonia. Å andra sidan består Kyrkan av människor som lever på världens villkor och allt det som rymmer av både möjligheter och risker. Det nya livet i Kristus bygger på och förvandlar — men ersätter aldrig — det som från början var givet i skapelsen. Här och nu kommer det nya livet aldrig fullt ut att segra över förvrängningar och trasigheter. Dessa perspektiv finns också i strategisk plattform. ”Vi vill att kyrkan ska vara relationell, en plats där hela livet ryms, en plats för brustenhet, för glädje och lust...”
Om kyrkan är en gemenskap av människor, kan vi aldrig förvänta oss någon fullkomlighet. Vi tror inte det handlar om att behöva ”orka” kasta ut allt det gamla och göra allt nytt, inte heller resignera och slå sig till ro. Väldigt mycket kan bli mycket bättre. Men väldigt mycket är också bra.
Det är också viktigt att föra de grundläggande samtalen, på olika nivåer men inte minst i styrelserum där visioner och dokument formuleras. Därför att det vi säger, bilder och visioner vi skapar, har makt att skapa verklighet. Det finns ingen oskyldighet.
Sofia Camnerin
Els-Marie Carlbäcker
Elisabeth Lindgren
Ola Rikner
Medarbetare i Missionskyrkan
och Equmenia
”Vi har inte lyckats gestalta det evangelium som förvandlar världen, eller själva bli förändrade. Nu behöver vi ta nya steg.”
P A Sahlberg skriver (Sändaren 34/2011): ”De tre gamla samfunden måste nu hålla fingrarna borta från det nya. Deras väg har misslyckats.” och ”Det nya måste nu frimodigt ny- och omtänka varje detalj hur kyrka och församling byggs”. Vi tror inte att detta endast är Sahl-bergs åsikt. Vi hör det nu och då i diskussionerna, men frågan är om vi har misslyckats.
Vad ska vi i så fall säga till 11-åringen i scoutpatrullen som äntligen har hittat ett sammanhang där han får vara som han är. Han blir sedd, älskad och får lära sig massor av nya saker och kommer hem från lägret och berättar stolt att han kan laga mat nu. Vad ska vi i så fall säga till 42-åringen? Hon som hela livet har undrat över meningen med livet och burit på skuld. Så möter hon pastorn, församlingen, förbönskorgarna i gudstjänsten och kan i dag säga att hon är befriad, tror på Gud och har funnit ett sammanhang där hon kan leva sin tro.
Uppfattningarna om kyrkan går isär. Vi tror vi måste våga tala om det för att komma förbi polarisering och förlamande spänningar.
Vi tror att vi behöver bli mer medvetna om olika para-digm och göra upp med bilderna av Utopia — drömmen om det fullkomliga. Underliggande föreställningar att om vi bara lyssnar tillräckligt mycket på Gud, arbetar bättre, så kommer allt att bli rätt. Hur tänker vi om Gud? Är Gud en avlägsen person med en plan som människor ibland kan uppfatta korrekt? Eller har Gud blivit människa, en av oss? Är Gud i himmelen eller på jorden eller kanske både och? Hur tänker vi om människan? Är människan förtappad syndare eller saligt frälst eller kanske både och? Hur tänker vi om kyrkan? Är kyrkan en mänsklig skapelse eller en Guds gåva eller kanske både och?
I studier av olika kyrkliga traditioner kan man se att alla kyrkor delar liknande grundperspektiv. Kyrkor uppfattar sig som en gemenskap av troende, som har svarat ja på Guds kallelse till omvändelse, tro och dop. Kyrkan/församlingen har Jesus Kristus till huvud, består av människor som tror på Kristus och frälsningen, samt är döpta till gemenskap med Kristus och varandra.
Alla kyrkor ser på sig själva som en skapelse av Gud och som en gemenskap bestående av människor. Detta både och, föreningen av gudomligt och mänskligt i Jesu person är grunden och modellen för allt kyrkligt liv och alla kyrkliga grundstrukturer. En annan intressant distinktion som delas av olika kyrkor är distinktionen mellan ecclesia mi’litans, den kämpande kyrkan här på jorden på väg mot himmelen och ecclesia triu’mphans, den triumferande kyrkan, de saliga som har nått sitt mål. Alltså distinktionen mellan: redan nu — ännu icke.
Vi tror att några knutar kan lösas upp om vi ser kyrkan som både en gudomlig och en mänsklig realitet, både en jordisk och en himmelsk. Å ena sidan är kyrkan redan delaktig i gemenskapen med Gud, kyrkans innersta kan beskrivas som koinonia. Å andra sidan består Kyrkan av människor som lever på världens villkor och allt det som rymmer av både möjligheter och risker. Det nya livet i Kristus bygger på och förvandlar — men ersätter aldrig — det som från början var givet i skapelsen. Här och nu kommer det nya livet aldrig fullt ut att segra över förvrängningar och trasigheter. Dessa perspektiv finns också i strategisk plattform. ”Vi vill att kyrkan ska vara relationell, en plats där hela livet ryms, en plats för brustenhet, för glädje och lust...”
Om kyrkan är en gemenskap av människor, kan vi aldrig förvänta oss någon fullkomlighet. Vi tror inte det handlar om att behöva ”orka” kasta ut allt det gamla och göra allt nytt, inte heller resignera och slå sig till ro. Väldigt mycket kan bli mycket bättre. Men väldigt mycket är också bra.
Det är också viktigt att föra de grundläggande samtalen, på olika nivåer men inte minst i styrelserum där visioner och dokument formuleras. Därför att det vi säger, bilder och visioner vi skapar, har makt att skapa verklighet. Det finns ingen oskyldighet.
Sofia Camnerin
Els-Marie Carlbäcker
Elisabeth Lindgren
Ola Rikner
Medarbetare i Missionskyrkan
och Equmenia
,
LÄGG TILL NY KOMMENTAR