Folkrörelsesamfunden i Sverige ska bli ett. Det är ett blygsamt steg mot kristen enhet i Sverige. För den skull är det ett viktigt steg. Och det är angeläget att denna nyskapelse för vidare det mest centrala i just folkrörelsetraditionen – också till ett fortsatt, vidare enhetsarbete i kristenheten.
Om det skulle vara så att folkrörelsetraditionen spelat ut sin roll hade vi kunnat hoppa över detta led i den ekumeniska utvecklingen. Om Baptistsamfundet, Metodisktkyrkan och Missionskyrkan inte hade haft egna arv av fortsatt betydelse, skulle det självklart varit bättre att snabbt avveckla de nuvarande verksamheterna och rakt av skapa något helt nytt, vilket också ibland förespråkats i debatten.
Men folkrörelsesamfunden har fortfarande något eget att komma med. Det må först uppfattas som självklarheter. Men vid närmare eftertanke är det fortfarande utmanande.
Väckelsen var en proteströrelse mot vad som sågs som en andligen död och socialt oansvarig kyrka, mot kristen tro som ett maktens verktyg i en förtryckande samhällsapparat.
Väckelsen var en bekännelserörelse där kristen tro skulle vara en personlig erfarenhet av Gudsgemenskap genom Jesus Kristus, inte en inlärd ritual att hålla sig till för samhällets undersåtar.
Väckelsen var en bildningsrörelse där var och en, ensam i sin kammare eller i studiecirkel med andra, hade rätt att läsa, begrunda, ställa frågor och ta ställning till Guds ord. Bibeltrohet förenades med tolkningsfrihet.
Väckelsen var en frihetsrörelse som stred för rätten för var och en att tro eller inte tro, för varje troende att, enskilt eller i grupp, själv tolka och uttrycka sin tro, fira gudstjänst och förvalta nådemedlen.
Väckelsen var i allt detta en demokratirörelse, där den lokala församlingen kom först och där var och en hade en röst, fick dela ansvaret för gemensamma angelägenheter och därtill fick engagera sig för samhällets utveckling och styre – både i hemkommunen och i Kongo.
Visst är det lätt att skönmåla och romantisera detta arv. Hela tiden har med detta också funnits inskränkthet i tanken, slutenhet i gruppen och moraliserande krav som varit förtryckande, inte minst för rörelsens barn och barnbarn.
Men i grunden har detta arv varit förenat med en återupptäckt av evangeliets ursprungliga radikalism och originalitet: Gud är ingen nyckfull härskare som kräver offer och underkastelse utan en broder full av nåd som samtidigt kallar oss till medvandrande tjänst och förlåtelse. Både baptistpionjärernas radikala frihetsbudskap, Waldenströms försoningslära och Ekmans ifrågasättande av de eviga straffen (som kostade honom posten som missionsföreståndare) utgör levande arv i kristenheten.
När de remisskrivande församlingarna i höst ska svara på förslagen till organisation och regelsystem för en ny kyrka, handlar det i grunden om att tänka igenom det mest väsentliga för vår tro. Å ena sidan finns risken att vi alltför okritiskt blir en kyrka bestämd av sakrament, ämbeten och mystik. Å andra sidan lockar frestelsen till en rörelse med starka ledare i centrum och en förkunnelse av underkastelse och tillbedjan av en upphöjd gudom.
Med all respekt för andra står folkrörelsesamfunden för en annan väg i Guds rike. Låt oss ta nya steg på den.¶
ANDERS MELLBOURN