Det finns en lång judisk-kristen tradition av att se människor och alla andra levande varelser som medlemmar i en och samma gemenskap. Skapelsemytens Adam och Eva lever i fred med djuren och äter vegansk föda. I början av Markusevangeliet berättas hur Jesus en period vistas bland de vilda djuren i öknen. Han underkuvar dem inte, tämjer dem inte – han är med dem. Det kan ha varit hyenor, eftersom dessa fanns i Palestina vid den här tiden. De medeltida helgonlegendernas hjältar, som Franciskus av Assisi, tilltalade varje litet djur ”broder” eller ”syster”. Människan ses i denna judisk-kristna strömning som en art bland andra. Vi ingår i ett stort syskonskap.

Detta gemenskapstema har Kristdemokraterna inte anammat. De ställer bokstavligt och bildligt människan mot djuren. Vi tillhör olika grupper. Människan representerar lösningen; djuren problemet. Ödmjukheten är frånvarande.

Tack vare den ideella organisationen Djurrättsalliansens filmer från svenska pälsfarmer har allmänheten fått en inblick i verksamheten: minkar som i det fria springer, simmar, jagar och klättrar spärras in i en gallerbur. Ytan motsvarar en uppslagen kvällstidning. Frustrationen kan driva dem att börja äta på varandra.
Kristdemokraterna stödjer, liksom de andra allians-partierna, uppfödnings-
metoden. Hänsynslöshet? Säkert ur de 1,2 miljoner minkarnas perspektiv.
Är Homo sapiens behov av att upphöja sig själv rörande? Ska man le åt det mänskliga högmod som valplakaten uttrycker? Eller är den lämpliga reaktionen att bli upprörd över att kristen etik och tal om ”mänskligt samhälle” anses förenligt med att i stor skala plåga andra kännande individer för att göra päls av dem? ¶

Pelle Strindlund