Kristdemokrater, bli riktiga kristdemokrater!

Alla har uttryckt sig kritiskt till utvecklingen under Ebba Buschs ledning, men kan inte tänka sig att lämna partiet. Tre argument har framförts för denna hållning: 1) Man överger inte sin familj för att det tillfälligt känns jobbigt. 2) Pendeln svänger och kommer att svänga tillbaka. 3) Det är viktigt att det finns ett kristdemokratiskt parti i Sverige – om det försvinner nu så kommer det att ta lång tid för ett nytt parti rotat i den kristdemokratiska idétraditionen att återuppstå i svensk politik.

Inte otroligt att KD missar riksdagsspärren

Särskilt det senare argumentet är intressant. Som opinionsläget ser ut så är det ju inte alls otroligt att KD missar riksdagsspärren vid nästa val. De kristna kärnväljarna känner sig allt mer främmande för både politik och retorik, och konkurrensen om utrymmet långt ute till höger är stenhård. Vad har dagens KD egentligen att erbjuda som inte SD eller moderaterna gör bättre? Är det inte dags att röra sig i en annan riktning?
När föregångaren KDS bildades 1964 hade vare sig Lewi Pethrus eller någon annan av grundarna kännedom om den europeiska kristdemokratiska traditionen, eller den så kallade katolska socialläran som den hämtat sin inspiration ifrån. Det skulle dröja tiotalet år innan Alf Svensson hittade och välkomnades in i den gemenskapen. Drivkraften för KDS grundare handlade mest om behovet av moralisk upprustning i ett land som – enligt Pethrus – ”icke kan, med den synd och ruttenhet som finns bland folket, fortsätta att existera som nation”, och där det borde göras något åt ”ogräsmänniskor” och ”den syndaflod som väller från de Bonnierska förlagen”. 

Radikalnationalistiska rörelser

Uppmärksammad och omdebatterad ny forskning har bland mycket annat påmint om ett tidigare känt faktum, att fyra av KDS ursprungliga åtta styrelsemedlemmar hade en bakgrund i radikalnationalistiska rörelser. Det vill Ebba Busch inte kännas vid. Historieförnekande är aldrig bra, men hennes och andra ytliga kommentarer avseende den forskning som Tomas Poletti Lundström presenterade i en stor artikel i Aftonbladet i somras är förståelig. Dels för att det radikalnationalistiska knappast kan sägas ha präglat KDS fortsatta utveckling under de decennier som följde, och dels med tanke på att det är så främmande för den kristdemokratiska idétradition som partiet under Alf Svenssons senare år som partiledare blev en tydligare företrädare för. 
Efter mina sommarsamtal med KD-företrädare inställer sig några frågor: Förs det några andra samtal än de taktiska inom KD? Om ideologiska samtal över huvud taget förekommer, varför vågar ingen kristdemokrat lyfta upp det i den större offentliga debatten? Men allra viktigast: Varför vänder KD ryggen åt den större europeiska kristdemokratiska traditionen? En idétradition som jag uppfattar hör hemma i politikens mitt och där försoning och lyssnande på den andre har varit avgörande för framgång, snarare än den polariserande retorik och populistiska utspel som har utmärkt KD under senare år.

Inte trogen något parti

KD har aldrig varit mitt parti. Som flertalet svenskar är jag inte trogen något parti över huvud taget Men jag har med åren blivit alltmer intresserad av den katolska sociallärans inneboende förmåga att skära igenom höger-vänster polariseringen. Och med tanke på alla mina KD-vänner kan jag inte låta bli att undra varför man inte tar vara på det faktum att det i dagens svenska politiska landskap finns ett stort behov av trovärdiga alternativ i mitten. Ett alternativ som förstår och argumenterar för att vi som röstar är personer, snarare än individer. Det vill säga att vi inte är fritt flytande enstöringar med endast privata behov, utan att vi blir till i relation till andra, och att vi på alla tänkbara sätt är beroende av varandra. Eller med andra ord: samhället existerar, och vi behöver ta gemensamt ansvar för det, på ett sätt som tillerkänner samma människovärde till de andra som jag ger mig själv. Av det borde bland annat följa att de som befinner sig inom landets gränser behandlas med full respekt och får leva med rimliga villkor. Och att det är rimligt att dela med oss av vårt fortsatt höga välstånd åt människor som inte är lika lyckligt lottade. Är det inte sådant som de kristdemokratiska idéerna i hög grad handlar om? Kanske det är dags för de i partiet som värnar den kristdemokratiska idétraditionen att se till att pendeln svänger – i god tid innan nästa riksdagsval?

Pekka Mellergård