Vetekornets lag gäller inte om något ”dör” av fel anledning

På denna plats har vi bråkat. Inte för att vi är ovänner, utan för att vi har en sak gemensamt, kärleken till Equmeniakyrkan. På denna plats har vi debatterat. Inte för att vinna en debatt, utan ofta för att inse hur djupt beroende vi är av Kristus och varandra. På denna plats har vi byggt upp varandra, förmedlat evangelium till varandra, uppmuntrat varandra, förmanat varandra och skrivit fram våra böner för varandra. På denna plats har också för­soningar skett. På denna plats har vi kunnat berätta vem Jesus är. På denna plats har vi fått samtala om vår kyrkas framtid. På denna plats har vi försvarat demokratin. På denna plats har fått dela tankar, förtvivlan och hopp över världsläget. På denna plats har en kyrka förlänats en praktik för att uttrycka vem vi är och vill vara. Vad betyder det för en kyrka som Equmeniakyrkan att efter 150 år förlora en sådan gemensam nationell plats?

Inte en produkt som lagts ned

Vilka frågor som ställs efter en förlust av Sändaren som plats och praktik blir nu helt avgörande. Och dessa frågor måste först och främst vara teologiska, för det är inte en produkt som lagts ned utan det är faktiskt en av våra viktiga kyrkliga praktiker som gått förlorad. 
Nu haglar de ekonomiska och rationella förklaringarna till varför produkten Sändaren läggs ned. Som vanligt låter sådana förklaringar ”lömskt” rimliga. Men det är inte mer rimliga förklaringar vi behöver, utan vad vi behöver är analys, samtal och reflektion på vårt modersmål. Och det modersmålet är teologins. Det enda språk som egentligen på djupet kan betjäna oss att komma vidare i ”tomrummet” efter att det som varit del av en väsentlig kyrklig identitet gått förlorad.
Det kan vara värt att här ta hjälp av den franske jesuiten, psykoanalytikern och historikern Michel de Certeaus analys av kyrkan i relation till denne teologiserande över den förlorade plats utifrån vilken kyrkan praktiserar sitt teologiska modersmål. Sekularisering för de Certeau handlar inte om avkristning, utan om den systematiska nedmonteringen och förlusten av offentlig social plats, utifrån vilken kyrkan förlänats en plats för att förkroppsliga sin verklighetsbeskrivning och berättelse. Platsen handlar inte om byggnaden utan om dess sociala kroppslighet och hur vi kommunicerar i och genom denna kropp. Sändaren var ett sätt att formas och ta plats som kyrklig social kropp. Michel de Certeau menar att kyrkan utan social kropp också förlorar sin motståndskraft. Att nedmontera kyrkans offentliga praktiker och platser har på sikt målat att göra kyrkan så introvert och privat att bara byggnaden blir kvar. De Certeau skriver: När den ecklesiala meningskroppen förlorat sin effektivitet måste de kristna själva se till att denna modell av efterföljelse och omvändelse förverkligas i faktiska relationer. 

Gemensam kollektiv praktik

Sändaren har, oavsett om man tyckt om den eller inte, varit en för Equmeniakyrkan gemensam kollektiv praktik. När denna plats och praktik går förlorad finns blir också kyrkan mer utsatt för risken att överge sitt modersmål. För det kan endast upprätthållas socialt. Risken blir då enligt de Certeau att kyrkan och dess ledare i panik börjar agera på alternativa språkvärldar som inte är kyrkans kyrkans egna. Dels för att berättiga förlusten i stället för att erkänna den. Dels för att annat språk kan kännas mer rimligt och rationellt än det egna. 
Sändaren har varit den kommunikativa plats och yta som förkroppsligat en särskild språkvärld, en diskurs som uttrycker och synliggör vår särskilda, för att inte säga unika verklighetsbeskrivning i skärningspunkten mellan en frikyrklig tradition som vill forma och vara ett Guds folk i gensvar på vem Gud, världen och skapelsen är. Men också kyrkan med rötter i en folkrörelse engagerad i demokrati, folkbildning, opinionsbildning och profetisk röst som avslöjar orätten på ett sätt som avtäcker och väcker liv i hoppet. Vad händer med en kyrka som plötsligt förlorar sin plats i denna skärningspunkt? Vad gör det med oss teologiskt, identitetsmässigt och hur förändras förutsättningarna för att ge evangelium till nya människor? Ja, vad händer när Equmeniakyrkan förlorar denna plats mitt i en verklighet där mycket av det som är vår kyrkas jordmån av civilsamhälle, folkbildning och folkrörelse är hotat av tilltron till att något annat bättre formar samhället? Svaren på dessa frågor måste vara av teologiskt slag utifrån vår kallelse att vara trofast ett särskilt sätt att engagera oss i världen. 

Kommersialismens språk

Bristande ekonomi och indraget mediestöd. Javisst, men det är kommersialismens språk som också alltid tenderar exponera sig som den mest definitiva och rimliga förklaringen. Det är också den berättelsen man agerat på och som lett till Sändarens nedläggning. Då inträder den helt avgörande frågan: innebär det för oss som kyrka att sista ordet är sagt? 
Ibland är det så att vetekornets lag gäller, något måste dö för att ge plats åt något annat. Men skillnad mellan att verkligen dö, eller att bara ge efter av ”fel” motiv kan vara hårfin. Det första kan verkligen ge nytt liv, det andra, en kompromissad själ – det ger varken död eller liv. Detta kommer till sist ned till ett val mellan två olika narrativ för att analysera betydelsen av denna förlust, men också vad alternativen som kyrka är. Det ena narrativet berättar om vilket språk och vilka berättelser vi behöver för att rädda vår själ. Det andra narrativet är berättelsen som i vår tid allt oftare berättas och som kyrkan alltid frestas att också hemfalla åt, nämligen berättelsen om att bara rädda sig själv. Eller som Dag Hammarskjöld talade om det: skillnaden mellan den smala och den breda vägen.

Ulf Bergsviker
pastor och doktorand