Vi måste inse att kyrkbyggnaden inte är lika viktig för unga

Enkätundersökningen som Equmeniakyrkan nu presenterat skapar en hel del frågetecken om samfundets framtid. Visst hade alla en känsla av att det var illa, men hur illa?

Lennart Hambre skriver i kollegan Dagen om en kyrka som nu måste vidta akuta åtgärder för att komma till rätta med problemen, och grundidén är rätt, formulerad av honom på detta sätt:

"Om enkäten ger någon rättvisa åt verkligheten står Equmeniakyrkan inför ett skriande behov av en gigantisk förändringsprocess och omprioritering, den största i modern tid, inte minst när det gäller ungdom, fokus på gudstjänstens betydelse och prioritering av evangelisation och mission. Dessutom behövs en betydligt större gemensam strategi mellan Equmeniakyrkan som samfund och Equmenia som ungdomsorganisation. Allt annat riskerar att sluta i en större avveckling av en stor grupp av de lokala församlingarna."

En aspekt som förbises

Men det finns en aspekt som ibland missas. Jag mötte den i en kretsgrupp jag är med i. Där en kyrkas stora uppgift, kunde man tänka sig, vore att hitta vägar för nya människor att få plats hamnar fokus ofta på vilket fika som ska serveras, vilka pålägg som ska erbjudas och om det måste vara hembakt eller om det duger med att köpa gifflar i påsform. Som sedan lämnas in en kvart innan gudstjänsten startar.

Detta kan verka banalt men är i högsta grad riktiga, och på sitt sätt viktiga, frågor i många församlingar.

Nu måste vi ner ett antal lager för att komma åt vad det egentligen står för. I många församlingar finns en äldre skara engagerade församlingsmedlemmar som gett allt åt kyrkan. Redan från ung avstod man kanske andra aktiviteter och detta sätt att gå upp i en församlingstillhörighet har präglat dem livet igenom.

En allvarlig banalitet

Det är lätt för efterkommande generationer att raljera kring, men det är också samma kärlek till sammanhanget som i mångt och mycket utgjort grunden för att kyrkan på en ort renoverats i tid. Att den hållits i så gott skick, och att vaktmästarscheman rullat utan större hinder.

Vilka psalmer som sjöngs eller inte, vilket typ av bröd som serveras, hur stolarna är placerade och hur städat det är på kyrktorget är inte frågor vilka som helst. Det är frågor som rör människors hjärtan.

Men, som formulerat av en vän till mig, och det är kanske det sannaste jag hört i frågan. Till saken hör att denna hon är bland de mest engagerade i sin generation jag känner. Men hennes analys gällde också henne själv;

"Kyrkan kommer aldrig kunna betyda lika mycket för oss som för vår föräldrageneration".

Här har vi en viktig fråga att ställa oss. Hur agerar vi för en framtid där kyrkan som sammanhang inte är det enda sammanhanget, kanske inte ens det viktigaste?

Tron och kyrkan inte samma sak

Det här ska nu inte blandas ihop med att tron inte är det viktigaste, men där tidigare generationer gått till kyrkan för att nära sin tro går kanske dagens unga till andra kanaler och källor. Kyrkan blir en del i allt, men tron är inte avhängig denna plats. I vissa fall blir det till och med en aktiv handling att gå ur sin kyrkliga gemenskap med de ansvar i form av städgrupper och annat, för att kunna låta sin tro växa fritt. Kyrkan uppfattas kvävande och verksamhetstung.

Jag skriver inte detta som en inlaga i att detta är något bra. Jag håller fortfarande den alltmer konservativa tanken att det kostar mer än det smakar för sin tro att lämna det kyrkliga sammanhanget. Jag tror en av förklaringarna till medlemstapp är att korrelationen mellan att tro och att vara del i ett kyrkligt sammanhang inte längre är lika given. På sikt är min uppfattning att tron har svårt att överleva annat än som teori och värderingsbas utanför kyrkans väggar, och i nästföljande generation är den kanske inte ens att känna igen som en givet kristen. 

Skriande behov, javisst!

Kollega Lennart har rätt i sak, Equmeniakyrkan har ett skriande behov av förändring - liksom många andra samfund. Men analysen måste också vara rätt. Allt handlar inte om att skruva teologi och ge unga utrymme i gudstjänsten. Det må vara viktigt men är långt ifrån allt.

Kyrkan behöver anpassa hela sitt själva varande till en generation som kommer att tänka på platsen kyrka på ett nytt sätt. Kanske innebär detta att ta pengar från kommande utbygge till att iställer leja ut städet, öka antalet mötesplatser för familjer utanför gudstjänsttid, satsa på läxhjälp lika självklart som dagledigträffen. Bygga ytor för att ge plats åt unga. Tänka mer på hur det går att vara kyrka utanför själva byggnaden. 

Var är kyrkan här?

Som vanligt vid den här tiden på året rapporterar Medieakademien om tidens största influerare. Inte heller i år är de kristna att finna med undantag för några enstaka profiler, som Herregud&co och Kent Wisti.

Kyrkan finns inte där unga finns, knappt ens där vi som inte längre är så unga finns. Men vi finns ju där, vi som är kyrka. Så frågan är ju hur vi renoverar kyrkan om vi slutar tänka på den som en sammanslutning endast mellan fyra vägagr?

Och om vi verkligen är beredda att låta det nya vinet hällas i de gamla vinsäckarna? Något sådant sker aldrig utan smärta.