Det är inte många av oss som platsar i kyrkan, om ens några, tänker jag när jag läser Thomas Kazens genom-
gång i Sändaren 3/2010 av Bibelns syn på äktenskap och samliv. Det är många bud vi snubblar på då. Om man läser bibelverser ”som det står”. utan att försöka förstå sammanhang och syfte, skulle konsekvenserna
bli absurda på ett sätt som ingen kristen i dag skulle kunna acceptera. Vi måste läsa Bibeln utifrån vår tro på Jesus. Vi får med Andens hjälp leva oss in i Jesus sätt att se på människor och hans sätt att läsa skrifterna. Då är kärlek utgångspunkten. Det dubbla kärleksbudet — att älska Gud och att älska sin nästa som sig själv — är det som alla andra bud måste prövas mot. ”Något större bud än dessa finns inte” Markus 12:28—31.
Oavsett kön När jag ser två människor som älskar varandra och lever i trohet och generositet mot varandra, blir jag glad och tackar Gud — även när de är av samma kön. För det är kärlek vår värld behöver, inte fördömanden. Jag måste ställa frågan vad det är som gör att sexualiteten kan få sådana proportioner som den har fått i vår kyrka nu? Det skrämmer mig att motionerna till Missionskyrkans kyrkokonferens i stort sett en-
bart tycks handla om huruvida samkönade par skall ha möjlighet att vigas hos oss. Uppdrag och ansvar
Vart tog resten av Bibeln vägen? Var finns motionerna som handlar om vårt uppdrag? Var finns motionerna
om hur vi skall vara kyrka i vår tid och möta en andlig längtan hos människor? Eller motionerna som handlar om vårt ansvar och vår kärlek till människor i ett globalt perspektiv?

Även om vigselfrågan har fått alltför stora proportioner är den viktig eftersom den ställer på sin spets vilken
kyrka vi skall vara. Ett ja till möjligheten att viga par av samma kön tvingar ingen att viga mot sin övertygelse.
Men ett nej rymmer inte mitt och många andras sätt att läsa Bibeln. Det är främmande för vår tradition att
man uppifrån beslutar hur församlingarna skall tolka Bibeln i olika frågor. Vill vi att det skall bli så?

Tro som tillit
För ett par söndagar sedan tog predikan i min hemförsamling i Halmstad tag i mig. Kenneth Mellåker talade om
tro som övertygelse och som tillit. Tro som tillit ”ställer väldigt lite krav på läror ochdogmer men ger ändå en
djup grogrund för min identitet. Övertygelsen ger väldigt lite rum att växa i. När övertygelsen vacklar känner dentroende sig hotad. Övertygelsen gör den troende stridbar. Tilliten gör oss mänskliga.”

Låt oss vara mänskliga och möta varandra i ”kärlek och respekt”. ¶

ANNA KARIN HERNGREN WIRDHEIM
pionjärpastor i Kyrka i Vilshärad