Då kan vi inte ta avstamp från 1800-talets föreningskyrka med den kontext den levde i. Kyrkan är så mycket mer. Den har i alla tider överlevt de krumbukter och tokigheter som skett i hennes namn. Den har gjort det för att kyrkan är Herren Jesu Kristi kyrka.

Det är den återknytningen som måste ske. Kyrkan har växt utifrån sitt ursprung och har levt med sina traditioner trots tidernas växlingar. Vilka är vi, som tror oss kunna ändra på detta?

 Nej, låt oss söka våra rötter, och lära oss hur kyrkan har reflekterat över sig själv under historiens lopp, från urkyrkans tid och framåt. När det sker, upplever jag, kan vi landa i den tolkning som Betlehemskyrkan i Örebro vill lyfta fram. Kanske framstår den inte som djärv eller ny, men väl grundad i en syn på vad kyrkan är och hur den ska gestaltas i dag.

Det Betlehemskyrkan gör, är att lyfta fram att det som är kyrkans uppgift att värna tron, vara nådens utsträckta hand och att alla som vill får komma till trons centrum — Kristus själv. Och som ett uttryck för Kristi stora erbjudande bekänna sig till det heliga dopet. Eller som Ulf Schöier så fint skriver. Dopets gåva erbjuds ” som ett uttryck för Guds nåd och ömhet till varje människa.” När det sker får dopet den plats det ska ha i församlingens liv. Vad mer behövs som grund för medlemskap?

Låt Equmeniakyrkan få bli en ”ny” kyrka, en förnyad kyrka, såsom det har sagts. Istället för en, som utifrån ett kort historiskt perspektiv, bygger på tänkandet; så har vi alltid gjort och så har vi aldrig gjort.

Får vi sedan utifrån detta synsätt på kyrkan arbeta med gudstjänstens förnyelse och slippa de många trevligheterna, som frodas i många församlingar, vore det skönt. Må Gud bevara oss från ytligheten! Jag vill vara med om en gudstjänst där Gud får vara Gud och människa människa. Jag vill möta en Gud som är annorlunda än mig själv, och bjuder mig motstånd för min arma själs skull.

Tack till Ulf Schöier och Betlehemskyrkan i Örebro!