Detta gagnar inte det ekumeniska samtalet. Det känns sorgligt att se, att de gamla stämplarna sekt och separatism, som använts för församlingar utanför utanför Svenska kyrkan, ännu inte är utrotade  bland lutherska präster: Wiking skriver: ”Att upphöja frikyrkan till en teologisk idé måste anses som suspekt. Det är en tendens i sekteristisk riktning att — när man inte längre har någon enda omistlig teologisk hjärte-fråga kvar — Här vill  jag uppmana frikyrkans teologer: upp till bevis! Varför måste ni föra er separation vidare?”

Man hade kanske också väntat sig lite bättre kunskap om reformationen och om frikyrkans uppkomst under Svenska kyrkans årslånga 500-årsjubileum. Frikyrkorna är protestantiska, javisst. Men baptismen har aldrig varit en  luthersk protestantisk kyrkorörelse. Den uppstod inom den reformerta reformationen men gick sin egen väg och förföljdes då till döds av Luther såväl som de reformerta reformatorerna. Man brände ”kättare”  på bål, dränkte, eller gisslade till döden både döpare och bekännare av andra trosriktningar.

Detta är nu en förgången tid och i den stora ekumeniska debatten brukar numera de världsvida metodistiska och baptistiska samfunden respekteras som likvärdiga samtalspartners.

Frikyrkan gick aldrig ut ur den lutherska kyrkan även om man tog avstånd från den lutherska teologin. Det var Svenska kyrkan som rensade ut frikyrkofolket. Baptister och andra bötfälldes, sattes i fängelse och utvisades ur landet. En del fick yrkesförbud. Förföljelserna  skapade ”fria” församlingar och samfund. Begreppet frikyrka kommer alltså från den tid då Svenska kyrkan var den enda tillåtna.

Men underligare är ändå att Wiking menar att frikyrkan inte längre har någon teologisk profil. Låt mig bara peka på ett par teologiska frågor.  Frikyrkorna grundade — vilket gäller också i dag — medlemskapet i församlingarna på människors personliga bekännelse av tro. Statskyrkan, däremot döpte alla, med eller mot föräldrars vilja, till medlemmar. Då ett barns liv hotades företogs nöddop för att frälsa barnet ur ”djävulens våld”, som det heter i dopritualet. Frikyrkorna är således troendesamfund.

Frikyrkorna är kongregationalistiska. Wiking som teol. dr.  vet kanske vad skillnaden är mellan en hierarkisk kyrka och en kongregationalistisk. Kort sagt har frikyrkorna inga biskopar. Och tänker inte heller, så vitt jag vet, inrätta några episkopat. De är, med undantag för Metodisktkyrkan, kongregationalistiska samfund, de styrs inte uppifrån utan underifrån. Svenska kyrkan är en hierarkisk kyrka. Man måste nog säga att själva kyrkosynen inte precis kan betecknas som en teologisk bagatell.

Inte heller inser Wiking att det inom frikyrkorna, så också inom Equmeniakyrkan,  finns olika teologiska profiler. Ekumeniken i samfund bygger på respekten för, och toleransen av, olikheterna. Baptismen är inte, vilket tycks förfalla Wiking, utraderad. I Sverige är det tvärtom så att dop på personlig bekännelse blir allt vanligare, under det att barndopstraditionen avtar.  (I dag sker troligen de flesta dop av vuxna  — troendedop —  inom Svenska kyrkan!)  Däremot står Svenska kyrkan inför närmast olösbara problem med sitt barndop eftersom alltfler präster och lutherska forskare inser att hela tanken om arvsynd, en förutsättning för barndopsläran, är totalt ohållbar. Om detta kan vi återkomma i debatten. 

Det är hoppfullt att Wiking avslutar med uppfattningen att den lutherska kyrkan inte längre kan dröja med det ekumeniska samtalet. Men det samtalet pågår faktiskt. All vilja till erkännande av varandra med full och ödmjuk repekt för varandras olikheter är ett välkommet ekumeniskt ställningstagande.