Sedan en längre tid har det pågått en debatt om sången och musikens roll i gudstjänsten. Lovsång har ställts mot annan sång och musik och ibland tillåtits tränga ut övriga musikformer utan att man egentligen har funderat över konsekvenserna. Körer och alla andra sångslag har fått vika, orglarna tystnat för de så kallade lovsångsteam-ens skull.

Den klassiska psalmen och läsarsången har ett gemensamt drag, den berättar om människors självupplevda tro, jag skulle vilja kalla den ”vittnesbördssång”. Om man läser alltifrån de medeltida psalmtexterna över läsarsångsförfattarna in till vår tids textförfattare, från Martin Luther, över Lina Sandell och Nils Frykman till Nils F Nygren och Pelle Karlsson möter man det tidlösa vittnesbördet om vad Gud förmår i en människas liv. Idag när det personliga vittnesbördet i våra gudstjänster i stort sett har tystnat fyller dessa sångtexter en viktig funktion som annars skulle saknas. Dessa ”vittnesbördssånger” har också det gemensamt att de till skillnad från lovsången når långt utanför gudstjänsten, till de som aldrig sätter sin fot i våra kyrkor.

Jag läste en krönika av kriminologiprofessorn Leif GW Persson där han skrev att han ofta drog sig tillbaka för att lyssna till vad han kallade ”frälsningssånger” och från ett annat sammanhang vet jag att hans favorit är ”Pärleporten”. Den sången är ett utmärkt exempel på ”vittnesbördssång” där textförfattaren Fredrik Blom i den enkla texten berättar om sin egen omvändelse på ett sätt som går rätt in i hjärtat på många lyssnare.

Vittnesbördssångens nerv ligger inte i den perfekta melodin eller texten utan i äktheten i berättelsen. ”Min Gud, när jag betänker vad Du har gjort för mig....”, ”Han är min sång och min glädje...”, ”Han finns bakom molnen ändå...”, listan kan göras hur lång som helst.  När vi gjorde ”Minns Du sången”-programmen för dryga tio år sedan var det just de här ”vittnesbördssångerna”, både gamla och nya, som sjöngs och det gick rakt genom rutan  till TV-tittarna.

Lovsången har sin plats i gudstjänsten men när det bara blir den typen av sång utarmas budskapet och det är dessutom så att en hel del av de nyskrivna lovsångerna har en Gudsbild som är teologiskt tveksam ur ett nytestamentligt perspektiv. Lovsången blir i bästa fall ett tacksamt samtal mellan mig och Gud, något för den som redan har en relation till Gud och som i sin snäva form aldrig blir evangeliserande. Vittnesbördssångerna har sin givna plats i frikyrkotraditionen men för att sånger ska leva måste de sjungas. Gammalt eller nytt, rock eller visa, formen spelar ingen roll bara det personliga budskapet i sångerna får beröra oss.