Sår Hagevi och Sändaren split i Equmeniakyrkan?

Det senare trots en massiv kampanj för honom från Sändaren och ett 90-tal pastorer. Den delen av kyrkoledarvalet har
gett en fadd eftersmak.

Magnus Hagevis mycket märkliga ledare i Sändaren nr 35 är ett personligt debattinlägg. Hur kan
denna skrivning hamna på ledarplats? Här drivs splittring in i gemenskapen med ytliga
kategoriseringar av samfundets medlemmar och tidningens prenumeranter. Hur kan man tillåta att
så själlöst och okänsligt dela upp gemenskapen där några kallas evangeliska, de som predikar Jesus
och de andra, liberalteologerna, som predikar något annat.

Vad är detta om inte att så split i kyrkan? Vad grundar Hagevi den indelningen på?
Undertecknade är hemmahörande i båda grupperna. Liberalteologin har i detta sammanhang inget
med 1800-talets teologiska diskussion att göra. Vi har en bred syn Bibelns budskap. Vi läser Bibeln
med våra teologiska, politiska och kulturella ögon. Vem gör inte det? Något annat kan vi inte göra. I
den meningen är vi liberalteologer, definitivt inga fundamentalister.
Det finns anledning för Hagevi, Sändaren och Equmeniakyrkan att ta in hela treenigheten i
tänkandet. Det finns tre trosartiklar (om Fadern, Sonen och Anden) och som kyrka bör vi ta till oss
av alla tre.

Vi ska inte sätta Jesus i centrum. Han är centrum.
Medlemmarna i Equmeniakyrkan läser och tolkar Skriften olika. I det samfund och de församlingar,
som vi var medlemmar i innan Equmeniakyrkan, fanns en rymd för olika tolkningar. Det fanns en
livsluft som stimulerade till samtal, diskussion och dialog. Framför allt grundade sig detta på en
respekt för varandras tolkningar och uppfattningar.

Tyvärr har vi tappat en del av detta. Men det är en synnerligen viktig del i den framtida kyrkan.
Rymden, livsluften och respekten är nödvändiga!
Hagevis resonemang om skiljelinjer mellan generationer är besvärande. Han talar om skillnaden
mellan gårdagens Equmeniakyrka och morgondagens, där vi från gårdagen tycks ha gjort vårt. Vi
håller inte för morgondagens kyrka. Hur kan detta få skrivas på ledarplats, där de klandervärda,
liberalteologerna, pekas ut som 75-åringar. Ålderismen dryper på ledarsidan. Vad är detta om inte
att så split i kyrkan.

Måste det inte vara så att olika generationer möts för att dela sina livserfarenheter? Är det en
skiljelinje mellan generationer eller något som är möjligt att hålla samman? Vi tror på det senare.
Alla är viktiga; ungdomar med sin frejdighet och äldre med sin erfarenhet.
För några veckor sedan skrev Hagevi en ledare om att det är viktigt att minoriteten accepterar ett
nederlag. Det är en god hållning! Men minst lika viktigt är hur majoriteten hanterar minoriteten. Det
är främst kyrkoledningens och kyrkostyrelsens ansvar.
Vi tror att i framtidens Equmeniakyrka måste diakonala och samhälleliga insatser ha en större plats

som ett vittnesbörd om Gud och Jesus.
Nu har beslutet om biträdande kyrkoledare tagits. Men många av oss undertecknade är efter
kyrkokonferensen och Hagevis artikel i nummer 35 vilsna, kränkta, uppgivna och vet inte hur vi ska
se på vår tillhörighet till Equmeniakyrkan. Ska vi lojalt foga oss i besluten eller ta vägen någon
annanstans eller fortsätta att vara kritiska och engagerade som medlemmar?

För oss är detta en djupt allvarlig fråga.
Evabritt Apelqvist
Magnus Apelqvist
Jan Eirestål
Gunvor Hederos
Kjell-Olof Hederos
Lars Junelind
Ewa Lannemyr
Owe Lannemyr
Leif Nilsson
Åke Nordqvist
Lars-Evert Sahlin
Gunnel Tovhult
Per Olof Öhrn
Ingrid Boberg

Svar direkt

Just nu sker förändringar som är värd att uppmärksamma, inte – som insändaren tycks föreslå – sopa under mattan. 

Genom att beskriva åldersskillnader visar jag att en generationsväxling innebär att evangelisk teologi kommer att öka i betydelse i framtidens Equmeniakyrka.

Evangelisk teologi sätter Jesus i centrum genom att betona hans offer på korset och uppståndelse, personlig relation med Jesus, vägledning från Bibeln och evangelisation. Denna definition används flitigt inom religionssociologi. 

Att inte alla omfamnar evangelisk teologi bör stå klart för den som följt debatten i Sändaren. En del kanske försöker sätta Jesus i centrum på annat sätt, men forskning har visat att församlingar och kyrkor som betonar evangelisk teologi står emot sekulariseringen bättre än de som inte gör det. 

Det är sannolikt just därför som evangelisk teologi kommer att få ökad betydelse i Equmeniakyrkan. Om någon är upprörd över detta ska denna någon ändå vara upprörd över rätt sak. 

Insändarskribenterna framhåller vikten av socialt arbete. De religionssociologiska studier jag läst visar att faktiskt socialt arbete och diakoni är ungefär lika vanligt förekommande i kyrkor och församlingar med olika teologi (fast en del pratar mer om det än andra). Ökad betydelse för evangelisk teologi ändrar därför inte betydelsen av diakoni. 

Det är demokratiskt viktigt att minoriteter kan verka fritt och diskutera fritt, men det innebär inte att en minoritet på 18 procent (som är andelen ombud som röstade nej till Piensoho på kyrkokonferensen) är det samma som en majoritet. Det är inte demokratiskt. 

I insändaren menar jag att det finns påståenden om sådant jag inte har skrivit. Som att de äldre som agerade emot Piensoho ska ha gjort sitt eller att jag skrivit att några inte predikar Jesus. Alla dessa värderingar menar jag är insändarskribenternas egna. Trots att ingen av dem någonsin har samtalat med mig om min tro eller relation med Jesus har de däremot skrivit att jag är själlös, okänslig och har anledning att ta in treenigheten. 

Bland insändarskribenterna finns flera medlemmar i min uppväxtförsamling. Jag skulle verkligen önska att den och många andra församlingar förde ett hängivet samtal mellan generationer. 

Magnus Hagevi