Sommaren — särskilt den första skira delen — är skapelseförkunnelsens tid i svenska kyrkor. Psalmer och predikningar uttrycker skapelsens lov och vi tackar Gud för naturens skönhets och skapelsens mysterium. Det är vackert. Men inte oproblematiskt.
I kyrkan utgår vi från att skapelsen är god. Det onda har kommit in i världen genom människan och hennes fria vilja. Den bokstavstroende anser att Adam frestades av ormen och åt av kunskapens träd och att det så blev fel. I mer samtida utläggningar talar vi ofta om att människan förstör skapelsen genom den tekniska och materiella utvecklingen som skapar orimliga risker för liv och lem genom utsläpp, förgiftning och sårbara konstruktioner.
Och visst kan vi behöva be Gud om förlåtelse för våra tillkortakommanden och brister i förvaltarskap. Men allt ont är inte människans fel. Ormen fanns där redan i paradiset — om vi vill tro på den berättelsen — och alla jordbävningar, naturkatastrofer och sjukdomar kan inte hänföras till människans tankar och gärningar. Skapelsen framstår varken som god eller ond, snarare amoralisk. Få tror i dag — som annars människor gjort i alla religioner genom historiens gång — att det finns en gud som straffar och belönar människor genom att ingripa i och manipulera naturen.

Skapelsen är faktiskt inte vacker överallt och inte hela tiden. November är ingen månad för skapelseteologi i Skandinavien. Och i stora delar av världen är naturen inte av det slag att Du tackar Gud för den. Den naturromantiska skapelseförkunnelsen i Norden om sommaren är faktiskt påfallande provinsiell.
Den religiöst och kristet oskyldige människa som i det sekulariserade samhället ändå söker sig till en kyrka för att finna mening och sammanhang i sitt liv torde inte så sällan bli förbryllad av allt detta skapelsepredikande i kyrkan. Hon har knappast sökt sig till kyrkan för att förstå de biologiska och fysiska processerna.

Måhända är de här enkla iakttagelserna en karikatyr, förenklad till pinsamhet. När skapelseteologerna säger att Gud har skapat världen och bryr sig om hela sin skapelse är ju utgångs-
punkten att kristen tro rör hela livet och inte bara en liten religiös sfär. Det är en markering mot en personlig omvändelseförkunnelses privata försnävning och fromma isolering av det kristna livet i ett slags sektgemenskap utan kontakt med vardagen och världen. Därvidlag borde vi alla vara skapelseteologer.
Men för den skull måste vi också få uttrycka att kristen tro är något annorlunda. Det enda vi vet om Gud är Hans uppenbarelse i Jesus Kristus. Och den Jesus vi möter i evangelierna är snarare en motkraft och ett korrektiv i skapelsen. Han visar att det finns en annan ordning än skapelsens, en som inte drivs av styrka och makt. Det vi lär av Jesus är att vi kan ha och leva i ett hopp och våga ta ansvar trots ondska och elände i världen, också det som inte människan skapat. Vår första gudstjänst ska alltid vara att i Jesu efterföljd tjäna vår medmänniska och att följa Jesus bland de nedersta och mest elända i tillvaron. Däri ligger livets mening och vår djupaste tro.
Sedan får vi ändå hoppas på en vacker sommar.

ANDERS MELLBOURN¶