Motståndare till samkönade äktenskap, homosexuella pastorer, aborter, dödsstraff, militärt försvar, pacifism och jämställdhet mellan könen hänvisar gärna till bibeltexter. Somliga hävdar till och med att de tror på hela bibeln. Det är naturligtvis inte sant. Alla kristna väljer och vrakar bland bibeltexterna. Att låtsas något annat är att hymla.

Mohammed talade om ”bokens folk”, det vill säga judar, kristna och muslimer, men det finns en viktig skillnad. Medan Bibeln för kristna är till för att översättas och spridas,  kan Koranen egentligen inte översättas. Koranen ”gäller” endast på arabiska. Alla översättningar ses som de approximationer de faktiskt är.

I kristen tradition intar bibeln en central ställning, främst uttryckt i reformationens  princip ”Skriften allena”. 1800-talets läsare undrade: Var står det skrivet? Vad står det skrivet? I den nutida teologiska debatten används Bibeln av somliga som ett trostest, där man avkrävs en bekännelse till hela Bibeln, och där inga texter får hänvisas till ”historiens skräpkammare”. De klassiska trosbekännelserna innehåller dock ingenting om bibeltrohet.

Är kristendomen en ”bokens religion”? Nej, tvärtom: ”Bokstaven dödar, men Anden gör levande” (2 Kor 3:7), knappast ett stöd för att ”läsa som det står”. För kristen tro är en människa Guds förnämsta uppenbarelse, medan Skriften (Koranen respektive den hebreiska bibeln) är uppenbarelsens centrum för muslimsk och judisk trosuppfattning. Mellan dessa och en fundamentalistisk bibelsyn finns det tydliga likheter.

Tvivelaktig
All bokstavstro är tvivelaktig redan på grund av texternas karaktär som trostolkningar. Texterna och förståelsen av dem förändras med forskningens framsteg  Till detta kommer en rad andra frågor:
Vilka böcker ska anses tillhöra kanon, det vill säga ingå i Bibeln? 1917 års bibel hade 66 GT-böcker, Bibel 2000 innehåller 77. De ”nya” elva finns inte i den hebreiska bibeln men däremot i Septuaginta, den grekiska versionen, som påbörjades på 200-talet före Kristus.

I fråga om Nya testamentet är det ingen skillnad mellan 1917 och 2000, men de kanoniska texterna fastställdes först på 400-talet. Om man rakt av hävdar att Bibeln är Guds ord har man problem med Bibelns tillkomsthistoria.

Vilka texter är ursprungliga, det vill säga utgör grundtexter? Först på 900-talet slutfördes arbetet med den masoretiska texten, en standardtext i judisk tradition. Senare fynd och nyare forskning har visat, att det finns äldre och därmed ”bättre” texter. Om ännu äldre texter dyker upp kan de förändra vissa texter. Detta gör varje bokstavlig läsning svår.

Annan världsbild
Vår världsbild och verklighetsuppfattning är annorlunda än bibelböckernas. Detta gäller inte bara poetiska utsagor om att världen kom till på sex dagar, att jorden är platt och har fyra hörn, att solen går upp i öst och ned i väst. Svårare är det då med bibeltexternas samhällssyn, där individen spelar en mindre roll än i vår tid och där över- och underordning anses given. Får dessa texter kritiseras? Om inte, kan det leda till djupt oevangeliska tolkningar av texternas innebörd och konsekvenser.

Bibeln rymmer inte bara mångfald utan även direkta motsägelser. I den första skapelseberättelsen (1 Mos 1) finns vattnet från första början och Gud skapar till sist man och kvinna till sin avbild. I den andra skapelseberättelsen (1 Mos 2) är jorden först helt torr, och kvinnan skapas långt efter mannen till hjälp för denne. På Noas tid sägs Gud bittert ha ångrat, ”att han hade gjort människor på jorden” (1 Mos 6:6), men längre fram heter det tvärtom, att ”han … ångrar intet” (1 Sam 15:29). Den som vill läsa Bibeln som en entydig teologisk kartbok har problem.

Vissa bibeltexters gudsbild och moralhalt står i direkt strid med det kristna kärleksbudet. Det finns hur många exempel som helst på detta, till exempel 4 Mos 25, där Arons sonson Pinehas mördar en israelitisk man och dennes midjanitiska kvinna. För detta belönas han med Guds vänskap.  Där finns också kvinnooffer som Jeftas dotter (Dom 11), i 3 Mos 20 utdöms dödsstraff inte bara för homosexuella handlingar utan även för äktenskapsbrott, och i 5 Mos 20: 16—18 heter det att du får ”… inte skona en levande varelse. I enlighet med Herrens, din Guds befallning skall du viga dem alla åt förintelse”, alltså folkmord. Vem kan tro på en sådan Gud?

Ingen tror på allt
Sanningen är den, att ingen kristen i dag läser som det står. Ingen tror på hela Bibeln — av mycket goda skäl. Dessutom är det omöjligt, då vissa texter direkt motsäger varandra. Det hjälper inte att hänvisa till en växande gudsuppenbarelse som en förklaring till att bud, som påstås vara Guds, skiljer sig åt i de olika bibelavsnitten. Genom en sådan hänvisning bejakar man ju att vissa texter inte längre är aktuella utan hamnat i historiens skräpkammare.

Reformationens princip om ”Skriften allena” duger inte som enda tolkningsnyckel. Redan på apostlarnas tid markeras ett vidare perspektiv: ”Den heliga anden och vi har beslutat” (Apg 15:28). Texterna är kulturbundna. Tolkningarna är kulturberoende. Perspektivet för vår läsning är viktigt.
För Sydafrikas vita apartheidanhängare blev auktoritära texter centrala. För Latinamerikas befrielseteologer var de förtrycktas perspektiv viktigare. Feministiska teologer har visat hur de bibliska texterna ibland bryter sin tids dominerande patriarkala mönster. För läsarna var Bibelns gestalter inte historiska figurer i fjärran land utan personer i nuet, som man ständigt förde en inre dialog med. Nu tycks det samtalet ha upphört, och bibelstudiet har i hög grad tappat mark i församlingarna.

Alla läser vi bibeltexterna med färgade glasögon. Det finns ingen objektiv läsning, som en gång för alla kan fastslå det som vi ska rätta oss efter. Just därför är ett fortsatt gemensamt studium av och upprepade försök att förstå och tolka Bibeln meningsfullt och viktigt. Med en öppenhet och respekt för olika uppfattningar i god missionskyrklig tradition.
                   
BERNT JONSSON