Folkhälsomyndigheten betraktar nu psykisk ohälsa som vårt största hälsoproblem. Allt fler har blivit allt mer beroende av att prestera. Idag är psykisk ohälsa den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige. Stressen kryper allt längre ner i åldrarna, läser nu om skolungdomar som är så stressade att de mår dåligt. Vilka värderingar lever vi efter och vilka värderingar förmedlar vår kultur?

Det är ingen hemlighet att vår kultur är tävlings- och prestationsinriktad, men vad innebär det i praktiken? Många värderar sig själva utifrån vad och hur bra man presterar, vilket göder ett perfektionistiskt tänkande … jag är vad jag presterar. Det i sin tur skapar människor som aldrig riktigt kan slappna av eftersom man alltid kan prestera lite bättre. Äkta och genuina möten mellan människor blir omöjliga om man tror att man alltid måste visa upp en lyckad fasad enligt principen det som ser bra ut är bra.

Är det inte dags för en ny, mänsklig kultur? En kultur som inte bygger på prestationer och att man ständigt jämför sig med andra. Som uppmuntrar till att acceptera sig själv, får oss att se att vi är unika och därför inte kan jämföras med någon annan. Som innebär att vi slutar tävla och vågar mötas på djupet, förmedlar insikten att vi precis som alla andra är både starka och svaga. Att det är precis som det ska vara och att det är därför vi behöver varandra. Vi kan mötas i vår mänsklighet, där finns det något äkta att förhålla sig till och känna igen sig i. Man kan aldrig förhålla sig till en annan människas yta.

Perfektionism inte är samma sak som att hälsosamt sträva efter att bli den bästa versionen av oss själva. Författaren och forskaren Brené Brown kallar perfektionism ett destruktivt tankesystem som aldrig kan vara samma sak som att på ett sunt sätt sträva efter sina mål, utan istället står i vägen för kreativitet.

”Vi måste öva på att våga vara operfekta och omfamna vår sårbarhet. Annars tillbringar vi hela våra liv med att på olika sätt försöka fly från den. Samma sak med den underliggande skammen – alla vet hur skam känns och ändå vågar ingen prata om den, men det är när vi inte pratar om den som vi tillåter den att växa.”

Vågar vi börja prata om det här i våra församlingar? Jag tar upp dessa frågor när jag håller föredrag och berättar om mina egna erfarenheter av perfektionism, skam och psykisk ohälsa. Skammen är en vidrig drivkraft som får oss att låtsas inför varandra och hindrar genuina möten ansikte mot ansikte.

Jag tror att vi är många som längtar efter något mer än bara artiga relationer. En sann vänskap där vi vågar visa känslor och kan berätta hur vi mår, på riktigt. Att se varandras glädje och smärta, längtan och kamp. Skulle inte det göra livet rikare och mera meningsfullt? Skulle det inte vara befriande att äntligen få slappna av och vara som du är? Tänk om vi skulle våga sänka garden och ta denna längtan på allvar.

Jag gick in i väggen för att sedan hitta modet att ifrågasätta prestationskulturen och upptäcka ett nytt sätt att leva. Nu vill jag dela med mig av mina erfarenheter och uppmuntra andra att också våga. Livet kan bli större och rikare om vi vågar dela det med varandra, jag är övertygad att det kommer att ge nya perspektiv. Jag har börjat dela med mig och upptäcker mer och mer hur många erfarenheter vi har gemensamt. Vi behöver inte vara så rädda, vi är mer lika än vi tror!

Kontakta mig gärna för vidare samtal om dessa frågor, redaktionen har min adress.