Valdeltagandet i EU:s 27 medlemsstater sjönk med två procentenheter till drygt 43 procent. Två stater har röstplikt, nämligen Belgien och Luxemburg. Slovakien fick ett så lågt del-
tagande som 17 procent.

I Sverige ökade valdeltagandet med fem procentenheter till över 43 procent, vilket givetvis är glädjande. Men är det ett tillfredsställande valdeltagande? Naturligtvis inte. Dessutom hade siffrorna förmodligen inte ökat utan Piratpartiets lite udda uppstickande på den politiska scenen som fått många yngre att gå och rösta.

Konstaterandet att Europeiska Unionen är ett elitprojekt äger sin giltighet. Den uppfattas som något som pressas på uppifrån. Det är uppenbart att folken i Europa inte bryr sig tillräckligt. De två stora partierna i svensk politik har haft svårt att mobilisera sina väljare.
I den svenska valrörelsen har gång på gång sagts att 60—70 procent av alla beslut som fattas i kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och riksdagen har sitt ursprung i direktiv från Bryssel. Vår vardag påverkas. Det biter ändå inte.

Finns det några förklaringar till det låga intresset?
Det talas om att besluten i EU ska fattas på lägsta möjliga nivå, så nära människorna som möjligt. Är det verkligen så? Är det inte mer en läpparnas bekännelse till en princip? I ett svenskt perspektiv ligger Bryssel och Strassbourg långt borta. Det är en ”fjärrdemokrati” som svensken inte känner mycket för.
Merparten av antalet röstberättigade har inte använt sin rösträtt, vare sig i Sverige eller i övriga EU. Många av dessa har med stor sannolikhet uppfattningen att det inte spelar så stor roll om vi röstar eller inte. EU-projektet rullar vidare ändå.

Lissabonfördraget
Företrädare för EU tolkar valresultatet som att man kan gå vidare på den inslagna vägen. Så hoppas det politiska etablissemanget både i Sverige och i övriga EU på att det så kallade Lissabonfördraget (EU:s nya grundlag) ska antas av det irländska folket i en folkomröstning i höst. Därmed har alla EU:s stater sagt ja och därmed kan ytterligare lagstiftningsmakt på ännu flera politiska områden föras över till institutionerna i Bryssel.

Är detta en god utveckling? Mitt svar är nej. För att Europeiska Unionen ska gagna freden, välfärden och solidariteten måste den ha folken med sig i större utsträckning än vad som nu är fallet. För en god utveckling krävs mer än majoritetsbeslut på område efter område.
I den svenska valrörelsen har den grundläggande frågan om en långsiktig vision för samarbetet i Europa hamnat i skymundan. En hållbar vision måste vara mer grundmurad än nu.
En del partier kallas förlorare i valet. Den stora förloraren är nog ändå demo-
kratin. Frågan är om det framtida Europa har råd med det. Demokratin kräver tid som inte ges, tyvärr.

Leif Nilsson
Jönköping