Andlighet. Intresset för andliga och existentiella frågor är större bland unga än vad det varit på flera generationer. Samtidigt lever vi i kyrkan kvar i gamla föreställningar att det inte är så och tycker det är pinsamt att bjuda med och tala om tro.
För några veckor sedan gick jag med i en lokal idrottsförening. Eftersom jag har stor erfarenhet av kristna sammanhang var det intressant och oundvikligt att spegla mina erfarenheter. Det första jag observerade var hur välkomnande och inkluderande alla var. Förutom jag som var ny och föranmäld bjöds en förbipasserande spontant med att delta i träningen. Vilket personen också gjorde! Tränaren la mitt namn på minnet och flera andra ansträngde sig också för att min första träning skulle bli något som jag gärna ville göra fler gånger. Inget av detta upplevde jag som obehagligt. Jag var ju genuint intresserad av och nyfiken på sammanhanget. När jag började fundera över hur det fungerar i kristna sammanhang var min första tanke att exakt samma beteende lätt hade kunnat uppfattas som värvande eller i värsta fall till och med som sektliknande tendenser.
Vill se sin gemenskap växa
Saken är den att idrottsföreningar precis som kristna sammanhang vill se sin gemenskap växa. Det som däremot skulle kunna vara den uppenbara skillnaden är att de som jag tränade med vill bjuda med fler för att de tycker om att träna. Men är det inte precis detta som även kristna vill? Att vi tycker om att gå i kyrkan och vill vara del av en kristen gemenskap. Oftast gör vi det men vi kan ändå uppleva eller intala oss att samhället och vår omgivning tänker att vi har en dold agenda. Allt för många av oss talar inte högt om att vi går i kyrkan eller engagerar oss i kristna organisationer. Kanske är detta en konsekvens av att samhället och vår kultur länge haft mantrat att religion är en privatsak. Till skillnad från budskapet att idrott är bra för alla. Vilket är sant. Personligen tror jag dock att även tron är för alla.
Från början inte pinsamt att gå till kyrkan
Nu är det så att upplevelsen att det är lite pinsamt att vara kristen eller att praktisera en tro inte är något vi föds med. Tvärtom är det ett beteende som vi lär oss och förmedlar från generation till generation. Detta är lätt att se när vi lyssnar på barn. För barn är det från början inte pinsamt att gå till kyrkan. Det är något de lär sig med tiden. Dock är samhället och kulturen annorlunda i dag än när vi som är vuxna var barn. Sverige har i dag samma religionsfrihet som vi har haft i över 70 år men samhället rymmer i dag en betydligt större religiös bredd än för några decennier sedan. Detta syns i så väl nyhetsrapportering som på kultursidor och vi ser det i synnerhet bland yngre generationer. För många skolbarn är det i dag mer rimligt att fråga sina klasskamrater vilken gud de tror på snarare än om de tror på en gud. Ett tydligt exempel är också att Svenska kyrkan de senaste åren har sett en stor ökning av antalet konfirmander.
Vi behöver utmana oss själva
Vi som har vuxit upp med och fått lära oss att det är lite pinsamt att vara kristen och praktisera sin tro behöver utmana oss själva att omvärdera detta. Vi behöver lära av och ta efter yngre generationers överlåtelse och hängivenhet. Inte för att de skulle vara mer troende utan för att de vågar visa att det är det. Precis som en idrottsförening kan vara inkluderande och inbjudande kan en kristen förening eller församling vara det. Utan att det per definition behöver uppfattas som falskt och oärligt eller sektliknande.
Vad skulle hända om du vågade berätta om din tro för en granne eller kollega eller bjöd med någon till kyrkan? I dag är chansen stor att det inte skulle bli pinsamt utan tvärtom nyfiket och ärligt. Att ha en tro och ett hopp är inget att skämmas över.
Marcus Lind
generalsekreterare Equmenia
LÄGG TILL NY KOMMENTAR