När vi slår upp Gamla Testamentet möter vi ofta brutala våldsskildringar, blodiga offerriter och detalj-erade renhetsföreskrifter. Hur kan vi läsa dessa texter? Hur kan vi förstå dem? Hur kan det bli möjligt för oss att ta emot dem som Guds ord?
Jag vill dela med mig av tre ledtrådar som kan vara till hjälp.
Låt oss börja i Luk 2:22–32, där Josef och Maria bär Jesus till templet. Som fromma judar ska de offra två duvor, för att inte Maria ska anses oren efter förlossningen. Vad gör Jesus i den situationen? Bejakar han det som sker, eller ifrågasätter han det? Naturligtvis ingetdera — han är ju bara 40 dagar gammal!
Vi kräver inte av små barn att de ska ta ansvar för den kultur de är födda i. Och när Mose hämtar Israels folk i Egypten, beskrivs de som just barn. Hosea 11 skildrar hur Gud tar dem i sina armar, lyfter dem till kinden och lär dem att gå. När våra barn är små ger vi dem många regler som inte är rimliga för vuxna. Vi övervakar noga vad de äter, hindrar dem handgripligen från att gå dit de vill, och tvingar dem att byta blöja när de inte vill. Allt utan minsta förhoppning om att få fortsätta så för alltid. Tvärt-om gläds vi åt att våra noggranna regler och rutiner en gång ska bli överflödiga.
När Heb 9:10 reflekterar över den gamla tempelkulten, blir slutsatsen:
Liksom när det gäller mat och dryck eller olika tvagningar är det fråga om idel yttre föreskrifter fram till tiden för en bättre ordning.
Lagarna om tempel, renhet och offer kan vi alltså känna oss fria inför. Det sättet att närma sig Gud var det nyfödda israelitiska folkets utgångspunkt, men vi behöver det inte. Reglerna för detta visar hur Gud långsamt arbetar med folket, men gäller inte oss.

Den andra ledtråden får vi av Symeon, som i samma text tar Jesus i famnen och kallar honom ett ljus med uppenbarelse för hedningarna.
Bibelns uppenbarelse är som en soluppgång. Först det svaga gryningsljuset, där vi anar konturer i mörkret. Sedan de första solstrålarna, som kastar långa skuggor över landskapet. När solen går upp ser vi klart där vi förut anat och misstolkat.
I Domarboken heter det att israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon. Där är hjältarna de som slår ihjäl fienden med tältpluggar och åsnekäkar — och därmed ger folket fred i några år. För dem som levde i denna brutala tid var domarna representanter för ljuset — vi har lättare att se deras mörker. Ibland är våra svårigheter med Gamla testamentets texter en fråga om perspektiv, och perspektiv är till viss del något vi väljer. Tittar vi på de mörka skuggorna? Ser vi de belysta ytorna? Försöker vi följa de tunna strålarna bakåt för att få en glimt av solen?

Redan i 1 Mos 3 kommer döden in i Guds goda skapelse, och genom hela Gamla Testamentet kastar döden långa, mörka skuggor. Ta till exempel 5 Mos 21:18–21:
Om en son är trotsig och upprorisk och inte lyder sin far och mor, inte ens när de tuktat honom, skall de ta honom med sig och föra honom till de äldste i staden, till hemstadens port. De skall säga till stadens äldste: ”Det här är vår son, han är trotsig och upprorisk och lyder oss inte, han bara festar och super.” Då skall alla männen i staden stena honom till döds. Du skall utrota det onda ur folket. Hela Israels folk skall känna fruktan när de får höra talas om detta.
Ett av Bibelns återkommande teman är att det onda ska bort. Det ska utrotas. En gång ska världen vara enbart god igen. Det är ett gott budskap. Det är solstrålen. Men människor som är vana vid våld vill gärna lösa ondskans problem genom att döda dem de uppfattar som onda. Det är dödens skugga.
I en kultur där det är självklart att lösa problem med våld, utgör den här texten inte en uppmaning till hedersmord, utan ett försök att sätta gränser för dem. Den som vill döda sin son får inte göra det själv, utan måste gå till tullmyndigheten i stadsporten och låta dem avgöra saken. Om avrättningen ska ske, måste alla män i staden vara beredda att delta, och dela ansvaret för pojkens död inför hela Israels folk. Så tror jag att texten kan ha uppfattats, som ett litet ljus i en mörk tid.

Den tredje ledtråden finns i det komiska i situationen när Jesus kommer till templet. Hela poängen med att bygga templet var ju att Gud skulle bo där. När nu Gud själv, i fysisk gestalt, kommer in genom tempelporten, borde ju rimligtvis allt som händer i templet avstanna och vridas 180 grader, från det allra heligaste längst in i templet till Jesusbarnet i porten. Men så sker inte. Ingen märker någonting, utom den gamle Symeon, som lite pillemariskt utbrister: Mina ögon har skådat frälsningen!
För det är ju Jesus allt handlar om.
I Luk 24:27 får Jesus chansen att förklara detta med uppståndelsen, och då väljer han att hänvisa, inte till sig själv, inte till något han tidigare sagt, utan till Gamla Testamentet: Och med början hos Mose och alla profeterna förklarade han för dem vad som står om honom överallt i skrifterna.

När lärjungarna gick igenom skrifterna och jämförde med det som hänt Jesus, öppnade sig text efter text. Det var som om ett helt personporträtt funnits förberett i de gamla skrifterna — helt omöjligt att urskilja i förväg, men tydligt för den som har facit.
Om en son är trotsig och upprorisk. När Jesus satte sig upp mot de judiska auktoriteterna, nog lär de ha uppfattat honom som trotsig och upprorisk ung man? Han bara festar och super. Jesus anklagades för att vara en frossare och drinkare. De ska ta honom med sig och föra honom till de äldste i staden. De grep Jesus och förde honom till Pilatus. Och alla männen i staden ropade: Korsfäst honom!
När solen går upp, blir mönstret synligt. Israels hela historia pekar framåt mot ögonblicket då Gud kommer till sitt tempel i ett barns gestalt. I varje bok i Bibeln kan vi höra Jesus tala, bakom den mänskliga röst som formulerat orden. Jesus Kristus är den verkliga huvudpersonen i såväl Nya som Gamla Testamentet. Han har inte kommit för att upphäva lagen och profeterna, utan för att uppfylla dem.

CARL JOHAN BERGLUND