Sveriges Kristna Råd har just kommit med programmet FRED — detta vill kyrkorna i Sverige. Det är bra. Det är viktigt att den ekumeniska rörelsen, kyrkor och samfund enträget håller uppmärksamheten på de avgörande frågorna om fred, rättvisa och miljö, som alla binds ihop i dokumentet. Det är anmärkningsvärt och glädjande att en så brokig mängd traditioner och kyrkor som i dag ingår i Sveriges Kristna Råd, SKR, kunnat enas om ett dokument med både konkretion och probleminsikt.
Ändå kvarstår frågan som så många andra gånger när kyrkor och kristna rörelser formulerat handlingsprogram och politiska analyser: Är förslagen verkligen förankrade i kyrkorna och — om de är det — har kyrkorna förstått vad de säger och är beredda att handla därefter? Och hur berör materialet den enskilde församlingsmedlemmen? Kan SKR verkligen hävda att vad som sägs här är vad kyrkorna i Sverige vill? Är kyrkorna över lag så bra som programmet utgår från vad gäller försoning, respekt för minoriteter och kamp mot segregation och fördomar?

Programmet skriver förvisso problematiserande och analyserande om kyrkornas både pacifistiska rötter och genom historien ändå dominerande bekännelse till tanken på det ”rättfärdiga kriget”. Det hade varit intressant att lyssna till arbetsgruppens diskussioner mellan ortodoxa och folkrörelsefrikyrkliga om detta. Men även om somliga aktivister skulle önskat sig tydligare krav och mer hetta i formuleringarna av slutsatser och uppmaningar är detta till slut ett dokument präglat av tänkande och röster från vad vi skulle kunna kalla den ekumeniska fredsrörelsen.

Och när det kommer till kritan är det nog alltför sällan som kyrkorna i gemen och fredsrörelsen tycker lika. De senaste årtiondena är snarast intrycket att kyrkor — med undantag för miljöengagemanget — över lag talar mindre än på länge och med svalare engagemang om kristet samhällsansvar.
Viktigast och bäst med fredsprogrammet är därför att det inte bara uttrycker oro och ställer politiska krav. Det är — om än sympatiskt anspråkslöst utformat — i grunden ett teologiskt dokument som både anknyter till och utmanar varje enskild kristens tro och livsstil. Det är en uppbyggelseskrift för såväl kyrkofurstar som scoutledare. Förhoppningsvis kan det hjälpa fram och stödja ett engagemang som håller.

I en tid när kultur- och samhällsdebatten mest uppmärksammar religion som ett problem för freden och ett hot om våldsamma konflikter, kan handlingsprogrammet också bli föredömligt för ett mer resonerande diskussionsklimat kring viktiga frågor. Vid lanseringen av programmet på den internationella böndagen för fred 21 september var muslimen och riksdagsmannen Mehmet Kaplan inbjuden som kommentator. Kaplan betonade — förhoppningsvis inte främst av artighet mot arrangörerna — att kyrkornas sätt att diskutera och ta ställning till freds- och rättvisefrågor är förebildligt för hur religiösa samfund och särskilt islamiska församlingar tålmodigt och öppet kan arbeta med frågorna framöver.

Trovärdigheten i kyrkornas fredsarbete ligger inte främst i skärpan i analysen eller tyngden i kraven på enskilda samhällspolitiska områden. Det gäller i stället att utveckla en fredskultur där vi strävar efter att leva i Kristi anda.

ANDERS MELLBOURN¶