Vi kristna måste orka stå kvar och alltid göra det goda

Kyrkornas ekumeniska organisationer i Europa möttes nyss i Hamburg. Det är generalsekreterarna för de olika ekumeniska råden som möts. På dagordningen stod bland annat en uppdatering av den ekumeniska texten Charta Oecumenica. Den publicerades 2001. Sedan dess har mycket hänt i Europa och kyrkorna behöver skriva ihop sig igen. Var står vi? Vad är de gemensamma utmaningarna? Vad är vår kallelse och hur fortsätter vi söka enhet så att världen kan tro? 

Uppdaterat dokument

Det som nämndes runt borden finns också i det uppdaterade dokumentet. Det är människor på flykt, ökad polarisering, klimatförändringar, minskat antal medlemmar i de etablerade kyrkorna, ökade orättvisor, utslagning, islamofobi, antisemitism, kristofobi, främlingsfientlighet. Det är vårt koloniala arv och Rysslands krig i Ukraina, men också krig i Mellanöstern. Det är tusentals tysta och tystade dödsfall på Medelhavet. 
Vi möttes när översvämningarna börjat sjunka undan i Europa. Och den ekumeniska månaden för klimatet: ”Skapelsetid” pågick för fullt. Den portugisiske representanten berättade om bränderna i Portugal. Klimatförändringarna slår hårt och går snabbt. Han berättade att Portugal är det land i Europa som har flest brända ytor, att trädgården vid havet kan bli öken. Veckan innan vi möttes hade ett tiotal människor dödats och tusentals djur dött i lågorna. Han påminde om vad den Ekumeniske patriarken Bartholomew sagt: ”Framtida generationer kommer inte förlåta oss om vi missar chansen att skydda vårt gemensamma hem. Vi har ärvt en trädgård och kan inte lämna en öken till våra barn”.

Omsorg om både människor och djur

Själv tänkte jag på alla bibelord som talar om Guds omsorg om både människor och djur. Exempelvis Psalm 36: ”Din rättfärdighet är som väldiga berg, din rättvisa som det djupaste hav. Herre, du hjälper både människor och djur”. 
När vi talade om vad som behöver stärkas i dokumentet nämndes exempelvis kyrkornas missionella kallelse, Europas sårbarhet och skrivningar om demokrati som en konstart, en process som måste vara ett pågående arbete, ett kontinuerligt uthålligt försvar för mänskliga ­rättigheter och religionsfrihet. Vi sa att vi som kristna måste orka stå kvar och i Andens kraft alltid försöka göra det goda. Kristus levde för att vi skulle få leva, gjorde sig till människa för att visa oss den kärlek vi måste ha till Gud, vår nästa och skapelsen. 

Barmhärtig gemenskap

Och det är det allt kokar ner till. Det största budet. Att vi ska älska. Som vanligt i ekumeniska sammanhang uppstår en barmhärtig gemenskap med mycket frihet och kärlek. Det har att göra med att vi som möts är olika och måste acceptera varandras olikheter. Men också med att vi alltid talar om det som är våra gemensamma utmaningar. Samtalen är per definition utåtriktade. Inte navelskådande.
Som kyrkor är vi kallade att ta den vackra och ständigt föränderliga ekumeniska kallelsen på allvar, den som handlar om att bygga broar av dialog och samarbete. Den är viktigt överallt. På alla nivåer, i byar, städer, på nationell och internationell nivå. 
I en av bönerna vi bad fanns följande ord:
Helig Ande, modets och självkontrollens kraft, du talar om urskiljning. Trösta oss när vi lider och plågas av ångest. Gör oss oroliga när vi stänger av i självgott lugn. Återskapa oss att bli det vi är: en enda mänsklighet under samma himmel. 
Kristus ha barmhärtighet. Led oss på rättfärdighetens väg som hjälper oss gå mjukt på land och segla lugnt på haven. Ge oss visdom och mod att uppmärksamma vår roll i de ondskefulla exploaterande systemen och tala sant till makten. Ge oss hjärtats styrka och kraft att vara aktörer i den ekologiska omvändelse värden så desperat behöver. 

Sofia Camnerin
generalskreterare Sveriges kristna råd