I skuggan av uppmärksamheten på flyktingar som berör: afghanska unga pojkar, kriget i Syrien, det farliga Medelhavet, finns också dessa andra ... inte minst flyktingar från olika länder i Afrika.
I skuggan av politikerveckan i Almedalen och problemet med den tilltagande rasismen i Sverige finns också alla vi, vanliga svenskar, som har en idé om vilket Sverige vi vill leva i och som sällan relateras i den politiska debatten som handlar om plånboksfrågor eller liknande. Vi är många som inte blir tillfrågade i undersökningar och utfrågningar.
Vi jobbar för alla dessa de svagaste i samhället. Vi upplever enskilda fall som får oss att reagera. Vi ser människorna bakom rubrikerna. Ett sådant ”fall” är Matthieu Lelo Maniema och hans döttrar Merveille och Chancelvie Lelo.
Pappa Matthieu, som jobbade i Kinshasa, drabbades av en stroke där. Förmodligen på grund av den stress han levde i. En god vän, en svenska, inbjöd honom att få vila upp sig i Sverige under några sommarveckor 2011 (tror jag att det var, finns att läsa hos Migrationsverket) i Boråstrakten. När han lämnade Kinshasa med sina två döttrar blev han hotad på flera sätt av myndigheterna. Detta har han berättat om för Migrationsverkets handläggare. Dock har han haft vissa problem i sitt berättande på grund av att han drabbades av en andra stroke i Sverige. Pressen att inte veta om de skulle få uppehållstillstånd eller inte, blev för stor. Han opererades på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Han förlorade sin språkliga kompetens. Först hade han bara sitt modersmål kikongo, så småningom kom franskan tillbaka. Engelskan och svenskan har han först nu börjat återerövra.
Familjen fick ett första avslag. De valde att gå under jorden och hamnade så småningom i Halmstad. De ansökte om asyl igen 2016. Handläggningen har skötts mycket dåligt av Migrationsverket. Man har ”hafsat” över den. Inte tagit hänsyn till Matthieus hälsotillstånd, svårigheter att vara och berätta en sammanhängande historia, bristen på rehabilitering, som man som flykting inte har rätt till och så vidare. De har godtyckligt bortförklarat hans berättelse som icke trovärdig, utan att själva ge något som helst belägg.
Döttrarna har nu hunnit bli äldre. Merveille gick ut gymnasiet förra året, alltså 2017, och har sedan februari i år ett jobb. Hon skulle gärna vilja studera vidare men dels är den dörren stängd för henne som flykting, dels behöver hon hjälpa till att försörja familjen. Chancelvie råkade bli myndig i juni i år, med allt vad det innebär.
När avslaget kom hoppades vi alla på att Migrationsöverdomstolen skulle ta sig an fallet. Deras advokat hade förberett ett försvar som bland annat handlade om bristande hänsyn i handläggningsprocessen. Vidare problem är att flickorna kom hit med sin pappa, de hade inget val. De har snart inte så många minnen kvar ifrån Kinshasa. Deras vänner och deras liv är här i Sverige. De talar perfekt svenska. Men då kan man från handläggarens sida säga att de ”skulle trivas bättre hemma i Kinshasa”. Tyvärr finns den kommentaren inte dokumenterad.
Vi som följt familjen, och som vet lite mer om situationen i Kongo Kinshasa, är förbluffade och djupt chockade över den brist på kompetens som Migrationsverket visar i sitt handläggande av deras fall. Därför har jag valt att skriva ett öppet brev till Migrationsverket och Migrationsdomstolen (se bild ovan). Vi är faktiskt många som inte längre står ut med den hårdnande situation som råder i Sverige.
Anne Sundberg
LÄGG TILL NY KOMMENTAR