Svar på Thomas Hammars kommentarer till ”Märklig hantering av Marstrands missionskyrka” (Sändarens hemsida 8/8 och i Sändaren 32/2017, där med annan rubrik. Red.anm)

Vilken snedvriden bakgrund och verklighetsbild som Du tecknar! Vi känner verkligen inte igen oss i den serie av påståenden som Du för fram.

För det första. Från 1889-1999 fanns kontinuerligt en fungerande lokal missionsförsamling på Marstrandsön. 1999-2009 gick denna och pingstförsamlingen på Koön samman och bildade Marstrands frikyrkoförsamling. Det fanns alltså redan från början två samfund representerade i denna gemenskap. Vi som hade våra rötter i nuvarande Equmeniakyrkan gjorde allt för att hävda samfundets intressen både vad gäller kyrkobyggnaden och insamlingar till samfundets olika åtaganden. Denna solidaritet belönades väldigt dåligt av både dåvarande pastor och pingstföreträdarna i styrelse och församling. Förutom kvardröjande samfundsknytningar fanns andra konfliktytor som framför allt gällde synen på fastighetsunderhåll, hyressättning av våra boende i fastigheterna och säkert andra nu bortglömda skäl till att frikyrkoförsamlingen i det närmaste enhälligt vid två årsmöten beslutade att upplösa gemenskapen. I ett särskilt gåvobrev överlämnades Marstrands missionskyrka till samfundet och pingstkapellet till pingstförsamlingen i Kungälv.

Vi behövde nu inte längre slita på våra relationer och gemensamt för båda falanger var att vi kände oss fria att gå vidare. Pingstguppen anslöt sig till moderförsamlingen i Kungälv medan övriga fick vandra sin egen väg. Gemensamt för båda var att vi inför framtiden inte tänkte rota i det förgångna och för den fortsatta bönegruppen del vara öppna mot alla som söker relationer i en kristen gemenskap. Denna självklara inställning var också en hållning som vi vid flera tillfällen uttalade och som till fullo delades av samfundets representant, Pär Alfredsson. Denne var en kär gäst vid flera tillfällen och vi gjorde allt för att inkludera honom som bro gentemot samfundet.

För det andra. Vem kom först ägget eller hönan?  Åtminstone för Pär Alfredsson var bönegruppen embryot till en ny församlingsetablering. Om den skall kallas plantering av en ny församling eller en återetablering av tidigare församlingsverksamhet är väl endast en definitionsfråga och från vilket perspektiv man ser det. För dig, Thomas, som representerar den hierarkiska överbyggnaden, samfundsledningen, vill man ju alltid se alla initiativ som sina egna. Åtminstone fyra personer fanns kvar från missionsförsamlingens tid och för oss fanns ju redan en grund som bönegruppen kunde arbeta vidare utifrån. Om jag inte har fel kom den första kristna församlingen till efter lång tids bön och väntan. Om vi under tiden hade fått hjälp av någon eller några som gripna av pingstens Ande och svärd velat vara med i vår bönegrupp hade vi mer än gärna tagit emot en sådan vän.

För det tredje. Du skriver att gemenskap är viktigare än kyrkobyggnader. Utesluter dessa varandra? Kom ihåg att Marstrand är en dyrort. Att hyra in sig i någon offentlig byggnad kostar minst mellan 1000-2000 kr per tillfälle. Att bygga nytt är i det närmaste en omöjlighet på grund av brist på tomtmark, antikvariska hänsyn med mera. Nu finns en kyrka som inte kostar samfundet särskilt mycket, om något, då bönegruppen kostnadsfritt sköter tillsyn, underhåll och så vidare. Byggnaden har också en fast boende hyresgäst som genererar månatliga hyresintäkter samt intäkter från tillfälliga gäster främst under sommaren. Kyrkan finns också med i Riksantikvarieämbetets register över skyddsvärda byggnader på Marstrandsön och har därför förmodligen begränsat intresse för investerare.

Är inte dessa skäl tillräckliga för att inta en generös attityd? Det finns redan, Thomas utrymme för både goda relationer och gemenskap på Marstrand. Det har vår bönegrupp visat. Om olikheter uppstår finns det ingen anledning att slå undan benen utan tvärt om borde samfundet uppgift vara att medla och hitta lösningar, inte som ett trotsigt barn, hota med att sälja fastigheten och därmed skjuta hela projektet i sank.

Lars-Göran Johansson

Eva Böckman