För hundra år sedan var det en högtidsstund när brevet från den egna missionären kom fram och kunde läsas upp i församlingen. Trots avstånden var passionen för utlandsmissionen stark, och offren stora.

I dag har tekniken gjort det möjligt att ha omedelbar kontakt med människor på andra sidan jorden, men ändå finns det tecken på att missionsintresset svalnat. I Equmeniakyrkan minskar gåvorna.

Som ett led i satsningen ”Till jordens yttersta gräns” har nu samfundet anställt Karin Åkesson på halvtid för att vända trenden.

— Det är förstås ett omöjligt uppdrag att göra detta ensam. Men jag tänker att jag kan vara en fackla som brinner, och som kan hitta andra facklor så att vi kan brinna tillsammans och skapa något långsiktigt, säger hon.

För Karin Åkesson är verkligen en person som brinner, det märker man när man träffar henne. Redan som 19-åring kände hon en kallelse för evangelisation och mission bland turkiska folkslag, och snart 30 år senare är det något som forfarande driver henne.

— Mission har alltid varit viktigt för mig, säger hon.

Hon vet att det finns många fler inom samfundet som har samma inställning, och ett viktigt uppdrag är att föra samman dem som vill åt samma håll. Hon tänker sig ett nät av missionsambassadörer som kan inspirera andra.

— Det är en del av utmaningen, att försöka få tag på dessa ambassadörer, så att de kan vara som spindlar i nätverken, säger hon.

Karin Åkesson är uppväxt inom Missionsförbundet, men gläder sig åt att de länder som Svenska Baptistsamfundet och Metodistkyrkan hade arbete i också blivit en del av Equmeniakyrkans missionsarbete. Hon tror att fler behöver göra som hon gjorde, upptäcka vilket brett arbete som det nya samfundet faktiskt har.

— Jag tror inte att församlingarna har riktig koll på det fantastiska arbete som görs. Det sker väldigt mycket på det lokala planet, och kanske kan man tipsa varandra om nytändningar och hur man hittar engagemang, säger hon.

Kanske minskade också engagemanget när Equmeniakyrkan bildades. En fråga som lyfts tidigare i Sändaren är oron över att banden till Kongo försvagats, att man inte känner samma ansvar och identifikation med Equmeniakyrkans arbete som i bildarsamfunden.

— Vi vill tillbaka till den här vi-känslan. Det är ju inte så att vi förlorat Kongo, men arbetet har breddats och det har kommit in nya områden, det är mer för oss att greppa, säger hon.

Någon som också kan ha förändrats över tiden är motivationen. När missionärer reste ut vid förra sekelskiftet fanns det ingen tvekan, målet var att evangelisera de ”förlorade hednafolken”. I dag är det inte bara språkbruket som har förändrats, motiven bakom utlandsarbetet är inte alltid lika klara.

– I vår breda kyrka kan det nog finnas olika åsikter kring vad som är nödvändigt missionsarbete. Men vi måste veta varför vi gör det. Att alla människor ska få höra om Jesus är lika viktigt som att se att det finns behov av rent vatten, säger hon.

Hon vill se att mission blir något som genomsyrar hela församlingens liv. Det är inte något som går att välja bort, alla kristna är kallade till mission menar hon. I ett sådant läge påverkas också prioriteringarna.

— Då funderar man över vilken min del i detta är. Det kan gälla bön men också ekonomi. Om alla medlemmar skulle ge 475 kr per år så skulle budgeten vara i hamn. Alla kan vara med och be och ge utifrån sina förutsättningar.

Ett stort hot mot missionen menar hon är vår tids individualism. Vi vill satsa på den egna karriären, på att renovera badrummet och bygga ett nytt kök.

— Vi lever i en extremt individualistisk tid, men det finns en befrielse i att se att vi har ett större uppdrag. Att se sig själv i ett större sammanhang ger en helt annan mening.