I kristi himmelsfärdshelgen lämnade de studentlägenheten i Uppsala och flyttade ut till det nyinköpta soldattorpet utanför Fjärdhundra, två mil norr om Enköping. Henric, som jobbar med fred, jämställdhet och klimat på Equmeniakyrkan och är internationell koordinator på Equmenia, märker att han här på landet kan utforska nya delar av sig själv.

– Jag får vara kreativ på ett annat sätt och det är skönare att ha ångest över om jorden är för lerig, än att ha ångest över att tvättstugan bullrar.

Henrics dröm om att lämna stan började för sex år sedan när han träffade Karin. Då hade Karin redan längtat länge. För Karin innebär flytten att hon ”bor närmre”.

– Det är så mycket fokus på att att vi flyttat bort från något, men vi har flyttat närmre något som är mycket svårare att få tag på i stan. Djur och natur, det lite mer orörda, säger hon.

De har redan hunnit göra både granskottssirap och rabarbermarmelad och mycket ledig tid läggs på odlingarna. Henrics två krav för ett hem; jordkällare och fiber, finns redan och i helgen ska de bygga ett hönshus. Han bär fortfarande, sex år senare, med sig ”den omvälvande upplevelsen” av att äta ett ägg från en lokal höna på gården han wwoofade (bodde och jobbade på) i Skottland.

– Det var den gulaste gulan någonsin. Att tacka Gud för maten får ett helt annat djup när man varit med maten. Det är så uppenbart att det finns en bättre version av maten än den som produceras i industrin.

Ändå var Henric, innan flytten, rädd för att han bara följde med i vad han kallar ”Mandelmannsboomen” (efter tv-programmet Mandelmanns). Att han skulle bli en av alla de som drömmer, men aldrig agerar. Eller att han bara ville för att det just nu är hippt.

– Tänk om jag är allergisk mot mer än pollen och bara tycker att allt är jobbigt? Nu känns det väldigt bra, men det är viktigt att vi får testa och ändra oss om det inte känns bra.

Karin, däremot, är sällan rädd. Varken för mörker, skog, djur, ensamhet eller vinterns kyla.

– Finns det någon oro handlar det om att vi ska klämma in för mycket i livet nu när vi också jobbar heltid båda två.

De lever sommaridyllen andra kan se på tv, men drömmer vidare. En större gård med djur och kollektivmedlemmar, sälja grönsaker och honung, erbjuda airbnb och syssla med föreläsningsverksamhet, är något av det som ryms på drömlistan.

– Vi vill verkligen förvalta en typ av liv som gått förlorat i Sverige. Utifrån en önskan att föra det vidare till framtida generationer och möta klimatförändringarna och nya sätt att bruka jorden på, säger Karin.

Trots att de älskar sitt torpliv känner de inte att det är svaret för alla.

– Det är inte genom att flytta ut såhär som man lever ett bättre liv i relation till naturen, utan att vara där man är och göra aktiva val, säger Karin.

Henric betonar att alla behöver vårda den bit jord man har i sin närhet.

– Vi har ett uppdrag – älska varandra och älska skapelsen. Vi kan inte kompromissa bort den delen av det kristna uppdraget.

Det är ett enastående surrande från blommor och växter, samtidigt som det finns en vila på platsen. Tankarna går till retreatgård. Känns Gud kanske närmare här? Karin berättar om en tidig vardagsmorgon när hunden Albus sprang ut på ängen och hälsade på en räv som gäspade.

Det fanns en enorm gudsnärvaro. På det sättet känner vi att vi är nära Gud. Sen krävs det fortfarande att jag själv stillar mig för att lyssna in Gud, men platsen hjälper absolut till att forma tron.