Hönökonferensen är mer än bara gudstjänster, samkväm och bibelstudier. I förra veckan skrev vi om hur just denna konferens blev avgörande för en av veckans huvudtalare, Ida-Maria Brengesjö, när hon själv brottades med sin kallelse.

Kanske bidrog den artikeln till att salongen, som rummet heter, var så gott som fullsatt när Linnéa Lidskog, ansvarig för medarbetarrekrytering på Equmeniakyrkan, höll i en träff om kallelse.

– Detta är en väldigt bra plats att processa eller fördjupa sin kallelse. Både här, eller på andra konferenser och samlingar. Det är en ofta återkommande del i kallelseberättelser att man fått med sig något i en gudstjänst på konferens eller på den typ av samling som detta är.

Med sig på träffen har Linnéa Lidskog också tre kandidater som redan bejakat sitt kall. Niklas Levin, Matilda Ericson och Leila Piri Hansson. Medan de berättar sin historia om hur de kom underfund med sin kallelse sitter många och antecknar. Förutom det avgörande att få kallelsen bekräftad av samfundet verkar deras berättelser också synkronisera i den egna övertygelsen kombinerat med budskap utifrån.

– Jag har haft med mig tanken på att bli pastor sedan jag var liten och tyckt det varit roligt med ledarroller. Något jag sedan fått pröva på olika sätt som ideell. Jag fick vid ett tillfälle ett budskap som bekräftade kallelsen men också underströk att det kommer att bli en kamp, och det har det blivit. Samtidigt som jag känner en stor glädje och tänker att om inte Gud släckt denna längtan nu är det nog nåt att gå på, förklarar Matilda Ericson som har två år kvar av sin utbildning på Teologiska högskolan.

Niklas Levin, som landat i en tjänst i Ockelbo, har liknande erfarenheter av att det ideella växte till en starkare längtan som helt enkelt inte går att slå bort.

– När jag jobbade som ungdomsledare fick jag också se baksidorna av att vara i församling men kände att jag vill ändå detta. Jag tror det är viktigt att poängtera att allt inte är guld och gröna skogar bara för att man upplever en kallelse som man helt enkelt inte kan slå bort.

Leila Piri Hansson, som nu har ett år kvar på utbildningen till diakon, skiljer sig lite i sin historia, men den har en minst lika stark berättelse om kallelsens tyngd. Leila, som ursprungligen är från Iran, har jobbat som både mattelärare och på Iranska public service. Vad diakon betydde visste hon inte men när hon kom in i en församling i Sverige och förstod mer om vad det var blev det uppenbart att det var exakt vad hon skulle bli.

– Jag visste att det är detta jag är sedan födseln. Jag har alltid verkat som diakon utan att ha ett ord för det, men när jag väl började ta stegen mot att utbilda mig blev jag väldigt bekräftad av flera personer och det är jag så tacksam för, menar hon.

Linnéa Lidskog tror att bekräftelsen från andra är viktig men vill samtidigt betona att kallelsen inte handlar om några speciella känslolägen.

– En del känner bara ja, det är det här jag vill göra och det är också okej. Men det bästa man kan göra om man vill pröva kallelsen är ju att kanske kolla med någon lokal pastor eller diakon, eller höra av sig till någon på vår enhet. Om man nu inte har möjlighet att höra mer om processen på sådana här träffar eller de kallelsedagar vi arrangerar i mars varje år.

Hur akut är det med nya med­arbetare just nu?

– Det kommer behövas fram­över som sagt, men samtidigt ska vi säga att vi har ett gott söktryck. Bara i år har vi antagit cirka 20 kandidater, vilket är ungefär två tredjedelar av det antal vi haft de senaste åren.

Samtidigt sjunker medlemstalen i Equmeniakyrkan? Kommer behovet vara lika stort framöver?

– Jag tror absolut att det kommer att behövas. Det man kanske ska ha med sig är mer samverkan mellan församlingar, eller att man kombinerar sin tjänst med ett annat yrke till exempel, konstaterar Linnéa Lidskog.