Svenska Missionsförbundet bildades år 1878 när prästen Paul Petter Waldenström och hans meningsfränder bröt sig ur Svenska kyrkan och EFS. En av de bidragande orsakerna till schismen var den så kallade Försoningsstriden: På vilket sätt försonades människan med Gud genom Jesus Kristus?

En strid som i de breda folklagren sedan länge är glömd. Men än i dag syns spåren av splittringen. Sedan 2006 kan dock den som ordinerats till pastor i Svenska Missionskyrkan, efter prövning, välkomnas som präst i Svenska kyrkan utan att behöva prästvigas. Detsamma har, sedan 1993, gällt metodistpastorer. Detta gäller däremot inte den som ordinerats inom de båda samfundens efterföljare Equmeniakyrkan.

Enligt en kartläggning som Kyrkans Tidning har gjort har 13 pastorer välkomnats till prästtjänst i Svenska kyrkan sedan 2014. Tre av dem har mottagits i Karlstads stift – ett stift präglat av folkkyrkoideal. Men även av en nära samvaro med just Missionskyrkan.

– Missionsförbundet har haft lite samma roll här i Värmland som EFS har haft i till exempel Norrland, många har varit dubbelanslutna, säger biskop Sören Dalevi, själv uppvuxen missionsförbundare i den värmländska bruksorten Björneborg.

– Både pappa och morfar var dubbelanslutna, både missionsförbundare och medlem i Svenska kyrkan, och de begravdes i Svenska kyrkan. Skillnaden mellan samfunden var liksom inte så självklar.

Biskop Sören tar emot i Karlstads biskopsgård, som för övrigt rymmer Sveriges äldsta diskmaskin som fortfarande är i bruk. I den kombinerade representations- och tjänstebostaden bor han med sin familj och hunden Svante.

Under företrädaren biskop Claes Herman Rundgrens (död 1906) porträtt har i dag en skara om tre samlats. Alla med det gemensamt att de har sin bakgrund i Missionskyrkan, men i dag verkar i Svenska kyrkans vigningstjänst.

Håkan Fhager, komminister i Norrstrands församling i Karlstads pastorat, välkomnades som präst i Svenska kyrkan 2016. Innan dess har han bland annat verkat som missionspastor i Piteå och Mölnlycke. När han sedan flyttade till Värmland med sin fru, som också är pastor, fick han en halvtidstjänst som sjukhuspastor.

– Vi var ett ekumeniskt arbetslag: en präst, en diakon och jag. Som pastor är man annars ganska ensam, därför var det väldigt skönt att ha några att bolla med, berättar han.

– Jag hade också blivit ganska trött på att plocka med olika deltidstjänster. Det var egentligen av praktiska skäl som jag bestämde mig för att ta steget över till Svenska kyrkan: Jag ville kunna bo kvar i Värmland och jag ville kunna arbeta heltid i ett arbetslag.

Under den sedan länge avsomnade biskop Rundgrens porträtt sitter också Kenneth Gagnero. Han är sedan januari i år, då han togs emot som präst, komminister i Säffle pastorat. Innan dess var han under tolv år verksam som pastor i Missionskyrkan.

– Jag ser väl egentligen ingen större skillnad i identitet. Den största skillnaden är nog vissa delar av arbetssättet. I Svenska kyrkan blir man en del av ett arbetslag.

– Sedan känner man sig kanske lite mer ”ägd” av församlingen när man är pastor i Missionskyrkan. Det är ju trots allt de som samlar in pengar till din lön. Relationen är så intim att man ibland kan hamna i något av en beroendeställning. Jag känner en större frihet som präst.

En annan skillnad mellan Svenska kyrkan och Missionskyrkan är resurserna och organisationens storlek, menar Håkan Fhager och berättar:

–  Men samtidigt känns det också som en liten frikyrklig församling med 20–30 trogna gudstjänstbesökare.

Biskop Sören har, till skillnad från Kenneth Gagnero och Håkan Fhager, aldrig varit missionspastor.

– Björneborg är så litet. Det var samma personer i Svenska kyrkan och Missionskyrkan och ingen tyckte att det var konstigt att jag valde att läsa till präst. Men det var inte ett ideologiskt beslut för mig. Jag har till exempel aldrig läst en rad av Waldenström, det var Luther som gällde i mina sammanhang.

Hur tänker du kring teologin bakom prästämbetet?

– Prästämbetet är främst en funktion. Det allmänna prästadömet, som Luther betonade så starkt, är hans stora bidrag till teologihistorien. En alltför exklusiv syn på prästämbetet är oluthersk, säger biskopen.

– När jag prästvigdes av Bengt Wadensjö sa han till mig att: Så som vissa missionsförsamlingar fungerar i vissa delar av Värmland, sådant är folkkyrkans ideal. Där finns kyrkan mitt i byn och den har låga trösklar, högt i tak och alla är välkomna.

Inom prästerskapet i Karlstads stift är de före detta missionskyrkliga många. Men, berättar biskopen, det finns en grupp som är ännu större –  nämligen tyskarna. Utan tyskar och missionare hade stiftet inte klarat sig, tror han.

– Och våra tyska präster säger ibland att vissa delar av Svenska kyrkan känns mer katolska än lutherska. Men just Karlstad beskriver tyskarna som ett väldigt lutherskt stift.

Håkan Fhager är av samma uppfattning.

– När jag talar med tyska präster här så säger de att den lutherska kyrkan i Tyskland är mer lik Missionsförbundet än Svenska kyrkan. Men att de känner sig hemma här i Karlstad, med den skillnaden att det finns större resurser här.

Den här texten handlar om pastorer som byter spår och blir präster. Och rörelsen från missionspastor till präst är helt klart större än den i motsatt riktning – sedan 2014 har endast en präst gått över till Equmeniakyrkan.

Varför är tröskeln lägre att gå från Missionskyrkan till Svenska kyrkan, än tvärt om?

– Kan det vara så att Svenska kyrkan är lite av ”urkyrkan” på något sätt? Att den på så sätt automatiskt har ett övertag när det kommer till människors attityd? frågar sig Kenneth Gagnero och biskopen hakar i och drar parallellen till Luthers reformation:

– Hade han skapat en reformation i dag? Jag tror inte det. Katolska kyrkan har ju anpassat sig – trots att man kanske inte vill erkänna det – på punkt efter punkt.

– Lite på samma sätt är det med Svenska kyrkan. På 1800-talet fanns det ett motstånd mot kyrkans demokratisering. Men i dag är vi ju en demokratisk folkkyrka och samma behov finns inte längre kvar. Och bildandet av Missionsförbundet var nog aldrig något självändamål för Waldenström.