Joel Halldorf formulerade sin ”ödesfråga”  i Sändaren (39/2020) till kyrkoledarna. ”Det viktiga är att de skapar förutsättningar för livskraftiga lokala församlingar” sa han.
Vi börjar där. Rakt på sak i mötet med tre nybakade kyrkoledare för Equmeniakyrkan.
– Det är klart att han har rätt i sin analys, säger Joakim Hagerius. Utan det lokala är vi inget och att besöka de lokala församlingarna för att hitta deras frågor och se deras utmaningar är något jag är väldigt sugen på att få börja göra nu.
Samtidigt är mycket arbete redan igång, både nationellt och regionalt.

Det ska i sammanhanget sägas att trion jag har framför mig (på datorskärm) inte hunnit snacka ihop sig så mycket. Om något. De har ju heller inte varit installerade mer än sedan i söndags.
– Det har varit viktigt att avvakta konferensens beslut och inte gå händelserna i förväg, konstaterar de. 
Intervjun blir av naturliga skäl därför till mer av ett samtal med tre kyrkoledare som just börjat resan in i sina nya roller.
Joakim Hagerius och Lasse Svensson är redan igång. Karin Wiborn kliver in för fullt efter årsskiftet då hon helt går in i rollen som biträdande kyrkoledare – och därmed lämnar sin post som generalsekreterare i Sveriges kristna råd.
– Fram till dess har vi uppbackning av (förre biträdande kyrkoledare) Olle Alkholm. Han blir lite som en senior adviser, säger Lasse Svensson.

Låt oss ändå göra ett försök att se efter hur styrkorna fördelas. Apropå Joel Halldorf och analyser i Sändaren. Karin beskrev han som ”Ekumenen”. Joakim som den ”Progressive evangelikalen” och Lasse som den ”Samlande kraften”. 
Vad säger ni om den beskrivningen?
– Det finns väl stråk av sanning i hans analys, men jag värjer mig mot epiteten. Det riskerar att begränsa mer än vad de tillför i sammanhanget. Ska man vara kyrkoledare eller biträdande i Equmeniakyrkan måste man i sig själv härbärgera en större bredd och inte bara komma med ett enda perspektiv till bordet, konstaterar Joakim Hagerius.
Karin Wiborn fyller i:
–  Jag tror vi alla kommer med erfarenheter som är mer än vad som kan fångas i en rubrik.
Vi lämnar Joel och går direkt in på den kanske största frågan. 

Vad kallar Jesus Equmeniakyrkan att vara för vår samtid?
– Vår kallelse handlar nog mycket om hur Equmeniakyrkan kan vara en folklig kyrka, öppen och nära. Vi har ett budskap och samhällsengagemang som gör oss relevanta nog att ha den möjligheten.

Equmeniakyrkan brukar betecknas som en bred kyrka. Men har kyrkan en egen spiritualitet?
– Jag tror det är komplicerande att tala om bara en spiritualitet, men helt klart tror jag vi behöver tala mer om både det, liksom karismatik. Det behöver finnas det utrymmet, säger Lasse Svensson.
– Och jag skulle önska att vi inte definierar en enda spiritualitet utan en bredd. Att vi öser ur hela kyrkans andliga liv och bejakar skatter från olika traditioner, fliker Joakim Hagerius in.

Apropå bredd. Vad gör vi av det faktum att kyrkan idag består av församlingar sprungna ur tre olika samfund, och att dessutom en hel del av våra församlingar också är anslutna till ytterligare samfund?
– Jag tror inte vi ska tänka att vi som kyrka är färdiga, utan istället bejaka den mångfald som finns. Vi kan fortfarande jobba mot gemensamma mål, och dessutom berika varandra, menar Joakim Hagerius.

Jag har en egen ödesfråga. Hur tacklar vi det faktum att pastorer inte orkar stå kvar i tjänst och av en eller annan anledning lämnar uppdraget?
– Förutom det som redan finns med exempelvis handledningsgrupper, ser jag framför mig att vi skulle kunna hjälpa varandra mellan församlingar och roller mer än vad vi gör idag, funderar Lasse.
– Sen tror jag att vi inte får glömma arbetet med Arbets-
givaralliansen för schyssta arbetsvillkor. Många sitter i en unik situation där man kanske är ensam anställd, en kanske oerfaren styrelse som arbetsgivare och i värsta fall 150 ytterligare arbetsgivare i församlingen som har synpunkter. Vi behöver vara rädda om våra medarbetare, säger Karin Wiborn. 

En ödesfråga till bara. Barn och unga? Hur får vi dem att stanna i Equmeniakyrkan?
– Det är en stor och viktig fråga. En sak jag tror på är att vi tidigt måste skapa miljöer som är tydliga i kyrkans uppdrag och budskap men också  tillåtande i samtalet. Ungefär som en alphakurs fungerar med både socialt umgänge men också en plats för de egna frågorna om Gud, menar Joakim Hagerius.
– Här får vi jobba nära med Equmenia också, tillägger Karin.

På tal om budskap. Hur skapar vi en större delaktighet för missionsuppdraget?
– En sak kan vara att definiera missionsuppdraget. Jag tror att bara av en sådan enkel sak kan det uppenbaras en stor glädje av att vara del av något större, säger Karin Wiborn. 

Utveckla gärna...
– En del skulle kunna vara att förtydliga socialt arbete eller klimatarbete som en del av det uppdrag vi fått. Det är en lång tradition i baptiströrelsen, men också i våra andra traditioner, att se mänskliga rättighetsfrågor som en del av uppdraget och här tror jag vi kan hitta sätt att definiera för större delaktighet.
Men kan inte exempelvis ett alltför starkt klimatfokus också exkludera grupper i kyrkan?
–  Jag tror man ska se det som att kyrkan alltid jobbat med samhällsfrågor som en del i uppdraget. Ta 1800-talets nykterhetsarbete i kyrkorna exempelvis. Det var en stor ödesfråga för samhället då, och idag ser vi det med klimatet. 

En läsarfråga. Pastor Daniel Röjås undrar hur vi stärker omvändelseliturgin i det reguljära arbetet? Med andra ord, hur jobbar man med begreppet att omvända sig i dagens Equmeniakyrka?
– Vi som nu varit kyrkoledare lovade en gång varandra att ställa denna fråga till församlingar vi besökte; Hur kommer man till tro i den här miljön? Det tror jag är något vi behöver lyfta mer, och hur fortsätter man sen. Det är en överlåtelse som oftast behöver göras många gånger samtidigt som det är förankrat i ett dop eller en omvändelse, säger Lasse Svensson.
– Jag tycker pastor Tomas Boström (Visby) brukar säga nåt bra när man frågar hur det är;
”Ja. Jag är i alla fall döpt.” Det är en bra utgångspunkt för ett dagligt arbete med omvändelsen.

Kanske är det på någon slags metanivå faktiskt en utgångspunkt för det dagliga arbetet med hela Equmeniakyrkan. Ständigt i rörelse. Ständigt i förnyelse. Men med en gemensam grund.
Låt oss återkomma när det gått ett tag för de tre kyrkoledarna i fråga, för att fortsätta samtalet om ett samfund på väg.