”Jag är viktig för många, men inte viktigast för någon.”

När Britta Hermansson formulerade den meningen högt för första gången ringade hon in en stor smärtpunkt i sitt liv.

– Jag skulle förklara en känsla av övergivenhet i ett samtal och det var så fruktansvärt smärtsamt att komma på att detta är sant. När det väl kommer till kritan är jag inte viktigast för någon.

Det var en tung insikt, men viktig. För först då kunde Britta Hermansson börja hitta en väg i det som varit jobbigt för henne under en lång tid.

– Det finns en frihet i insikten att detta är sanningen om mitt liv. Nyckeln till att börja hantera något är alltid att vara sann mot sig själv och andra. Då kan man fråga sig: Vad är möjligt nu, utifrån att detta är sant?

Det är många år sedan som Britta Hermansson formulerade den där smärtsamma meningen. Det gör inte ont längre, regelbunden andlig vägledning har gett henne viktiga verktyg.

– Jag har insett att det viktiga för mig är ett sammanhang. Vilka människor finns där i min inre cirkel? Det finns många vägar till att leva i sammanhang där tvåsamhet inte är det enda möjliga. Jag har människor jag alltid får komma hem till och jag vet vem som har min extranyckel.

Att leva själv är inte samma sak som att vara ensam, men vissa situationer blir mer sårbara. Coronapandemin med många stängda dörrar satte Britta Hermansson plötsligt i skarpt läge. Verktygen hon fått med sig kom väl till pass i denna speciella situation av begränsning och isolering. Nu kunde hon ganska direkt ringa in och agera utifrån det som kändes tungt. Hon vill verkligen inte bli liggande ensam med feber, men vilka finns där för henne om det händer?

– När jag insåg vad som skapade en oro i mig, kunde jag sätta ord på det till de viktiga människorna i mitt liv. Jag har inga problem att göra det längre. Då kunde vi prata om hur vi skulle lösa det och min oro släppte.

– Vi behöver hjälpas åt, men för att det ska ske måste vi våga prata med varandra om vad vi behöver.

Trots att Emanuel Bratts och Britta Hermanssons livssituationer skiljer sig mycket åt – han är nästan 25 år yngre och självvalt singel – använder han samma ord som henne för att beskriva vad han behöver i sitt liv för att må bra: sammanhang.

– Det är totalt avgörande för mig att jag inte bara har vänner, utan att jag är en del av ett sammanhang. Jag har vänner som verkligen i den finaste meningen är som bröder och systrar.

När Emanuel Bratt blev matförgiftad för fem år sedan blev han så dålig att han behövde få i sig en tesked cola var femte minut, men var för orkeslös för att klara av det.

– Då var jag verkligen tacksam över att en av mina nära vänner bodde i lägenheten bredvid och hjälpte mig.

Emanuel Bratt arbetar nu som koordinator för Apg29 Pionjär, Equmeniakyrkans utbildning i lärjungaskap och pionjärt arbete. Han har även arbetat flera längre perioder utomlands inom Apg29. Sedan bör jan av året bor han i Karlskoga i en missionskommunitet. Tillsammans med fyra andra personer delar han vardag, bön och goda samtal, samtidigt som de som team åker ut och tjänar församlingar.

– Hittills har jag aldrig på riktigt saknat tvåsamheten. Jag har i så hög utsträckning en familj i mina vänner, vi har levt vardagen tillsammans.

Men det finns såklart situationer då det blir mer påtagligt för honom att han lever annorlunda än majoriteten gör, som på bröllop och andra fester. Eller när han har haft längre ledigheter under sina tjänster utomlands.

– Då har jag ofta känt ”Ska jag verkligen åka iväg ensam? Jag kan lika gärna stanna kvar på basen.” Det är lite sorgligt, men också vackert att vi är så relationella skapelser.

Emanuel Bratts tillsvidare-beslut att leva i ett självvalt singelskap har grund i hans kallelse. Att leva så ger honom mer flexibilitet och tid för församling och tjänsten.

– Jag vill leva mitt liv som missionär och har en önskan om att leva ett liv i helhjärtad tjänst. Jag vet att det är möjligt att göra med både partner och barn, men det är en svårare ekvation. Nu kan jag leva ett liv som fokuserar på tjänsten och ändå ha gott om tid för egen reflektion, läsning och andra relationer.

Han ser att det finns många som har större behov av tillhörighet och samhörighet än vad en gudstjänst och några verksamheter i veckan kan ge, exempelvis muslimer som kommer till tro där familjen klipper kontakten, alkoholister som vill bryta med sitt missbruk och de som inte lever i en klassisk kärnfamilj.

– Att leva församling i vardagen innebär inte att göra mer saker, utan att bryta individualismen och att dela vardagen. Att bygga gemenskap utifrån det som redan sker just i vardagen, som läxläsning, matlagning och fakturor som ska betalas. Själv är jag extremt tacksam för de år jag nu valt att leva såhär, både för egen del och för vad det har fått betyda för andra.

Det är tomt på yrkeshögskolan i Vännäs nu, där Tommy Karlsson arbetar som lärare. Alla lektioner sker på distans under coronapandemin. Kanske är det en försmak på nästa fasen av hans liv.

– Jag känner mig inte ensam för att jag lever själv. Men snart ska jag gå i pension i förtid, kanske kommer den känslan då. Jag har ju alltid haft en fast punkt i skolan hittills.

Genom skolan, som tar in elever både från hela Sverige och från grannländer, och via hans SFI-elever har Tommy Karlsson träffat människor från hela världen. Eftersom det är ont om husrum i Vännäs har han under runt tio år dessutom hyrt ut rum i sin villa till elever.

– Jag skulle jättegärna vilja ha någon att dela livet med, men jag ser också att jag nu har mer frihet och möjligheter att hålla kontakt med alla mina vänner på olika håll. Jag är så glad över alla olika människor jag har fått träffa, att jag har fått en dotter som jag har en jättefin relation med och att jag får bo nära naturen och skogen. Tänk vilket liv jag har fått ha! säger Tommy Karlsson och fortsätter:

– Jag får också mycket tid till reflektion och samvaro med Gud. Min tro gör att jag har ett lugn inombords, en frid som övergår allt förstånd som det står i Bibeln. Jag blir såklart också orolig och ledsen ibland, men innerst inne landar jag i ett lugn.

Britta Hermansson har också upplevt den frihet som både Emanuel Bratt och Tommy Karlsson berättar om. En äldre vän med mycket livserfarenhet sa en gång till henne: ”Britta, du lever med både ensamhet och frihet. Ibland känner du av ensamheten extra mycket, men glöm inte friheten.” Det har Britta Hermansson tagit med sig.

– Det finns en positiv frihet i att jag kan lägga mer tid på det jag vill göra och att jag inte är så åldersbunden i mina relationer, utan att de bygger på nyfikenhet och intressen. Och det är ju inte bara den som lever själv som kan ha en smärta, det kan vara väldigt smärtsamt i parrelationer också.

Britta Hermansson återkommer till vikten av att våga ringa in det som gör ont, vad som är sanningen i ens liv och att sätta ord på sina behov – hur ens livssituation än ser ut.

– Att klä sin verklighet i ord gör att vi inte flyr in i olika situationer utan får verktyg att hantera livet. Det är en stor befrielse att inte vara så upptagen av sin egen situation utan tala sant, bearbeta, klä i ord och därmed slippa sig själv i större mått.

– Annars blir man lätt lite bitter och full av självmedömkan, vilket är destruktivt för en själv. Det gör ont att möta smärtan, men det gör det lättare att ta sig vidare.

"Kyrkan vidgar familjen"

Ellen Vingren kunde inte ana att hennes Instagram-story skulle få så mycket respons. Men glädjen över att hon blev inbjuden till ett barns pianouppspelning påminde andra om att församlingen vidgar familjecirklarna.

I slutet av februari fick Ellen Vin-gren en sms-inbjudan av en vän i kyrkan. Hon var välkommen på dotterns pianouppspelning. 
– Jag blev superglad. Barnen i vår församling är mina kids också på något plan. De ska kunna räkna med fler vuxna än sina föräldrar, och det är ett sätt att leva församling på tycker jag.

Ellen Vingren beskriver hur församlingen är tänkt att vara ”extended family”, alltså ett sammanhang där man vidgar cirklarna och där människor som förut inte var familj blir det. När hon kom hem efter pianouppspelningen postade hon en story på Instagram för att dela med sig av kvällen.
– Det var så mycket kärlek i att inkludera flera av oss andra i något som traditionellt sett är begränsat till blodsbandfamiljen. Jag har inga egna barn, så jag hamnar inte i sådana situationer annars.

Det var så himla fint och kyrkigt gjort att bjuda mig.
Delningen fick otroligt många reaktioner, något Ellen Vingren inte hade räknat med. Det var ju bara ett tydligt exempel på något hon upplevt många gånger.
– Jag upplever inte att det är så vanligt att man pratar om sin egen barnlöshet överlag och inte på det här sättet, att det rent konkret innebär att jag inte får chansen att gå på underbara saker som en älskad nioårings pianouppspelning om jag inte blir inbjuden av någon med barn. Flera av de som gav respons är föräldrar som inte tänkt på att det är ett sätt att vara kyrka, att inkludera fler i sådana vardagssituationer. 

Ellen Vingren konstaterar att församlingen har en annan typ av sammanhållning än en som baserar sig främst på exempelvis intresse eller åsikter.
– I församlingen möts vi över en mängd gränser när det gäller livssituationer, relationsstatus, ålder och socioekonomisk situation. Det är verkligen ett av kyrkans starka kort!

Ellen Vingren, 36 år
Gör: Doktorand i praktisk teologi vid Enskilda Högskolan Stockholm, skriver och spelar musik, driver Printoteket.
Bor: Med sin man John i lägenhet i Örebro.
”I min församling Mötesplatsen säger vi medvetet från estraden att det inte stör när ett barn låter. Det signalerar att de här barnen är en del av vårt gäng. Samma sak med att vi väljer att inte ha dunkelt mysigt ljus i lokalen, för då ser inte äldre och synskadade. Det skapar en kultur där vi tänker på hela gemenskapen.” 

LINA MATTEBO

sandaren@sandaren.se

Foton: Katarina Jonsson, Zandra Erikshed och privat