Åsa Öqvist har erfarenheter av både processledning och församlingsarbete, men det här är hennes första diakontjänst.

Förra våren gick Åsa till handling utifrån ett kall hon kände. Hon skrev till den dåvarande t f regionala kyrkoledaren, Klas Johansson, som hade djupintervjuat henne inför diakonutbildningen: ”Jag känner en dragning till norr men vet inte vad den står för. Finns det något till mig där?” Klas återkom med svaret: ”Ja, det kan finnas något där vi kan ha användning för dina gåvor.”

Sedan 15 januari i år är Åsa diakon och föreståndare i Johanneskyrkan, Boden och Harads Missionsförsamling, anställd av Växtpool.

– Här finns trogna medlemmar som längtar efter växthjälp. När Växtpool Norrbotten får en ungdomsledare ska även Smedsbyns och Svartlås församlingar integreras.

Åsa ser fram emot att teamet ska växa.

– Det är klart det är tufft att få sin första diakontjänst som föreståndare i församlingar som inte har någon annan anställd. Jag tänkte: ”Här behövs ju många anställda, så var är de andra?” Men jag har gemenskap med svenska kyrkans diakoner och stort stöd av vår regionala kyrkoledare.

Att flytta 150 mil norrut var en utmaning i sig.

– Men efter att ha rest upp och träffat församlingarna var viljan större än tvekan, konstaterar Åsa.

Maken Johan dyker upp under intervjun. På hans tröja står det ”Göteborg”.

– Ja, vi kommer därifrån. Men jag kallar mig hellre ”nybliven bodensare”, ler Åsa.

Hon retas lite med sin make:

– Din plan var att följa med som diakonmake eller köra lite buss. Men så dök en tjänst upp som lyste ”Johan”.

– Ja, jag har fått mina fiskar varma, skojar Johan som blev föreståndare på Hela människan i Boden.

Åsa säger att alla bitar föll på plats inom en vecka när hon hade tackat ja till tjänsten: jobb till maken Johan, skola till 14-åriga sonen och en lägenhet i bostadsbristens Boden. Som att det var förberett.

Men allt har inte gått som på räls. Åsa beskriver det som en utmaning att komma in i en ny stad med nya människor och en annorlunda kyrkokultur än den hon varit van vid.

– Jag är glad att jag läste en termin teologi och kyrkohistoria innan jag kom hit. Här finns kristna rötter och samfundsblandningar som är kluriga att bena ut, men då känns det desto viktigare att landa i ”vilka är vi?”.

Åsa hann inte jobba länge innan Coronaviruset ställde saker på ända.

– Jag såg snabbt att vi inte kommer att kunna hålla öppet som vanligt, så vad göra i stället? Det finns ju massvis med sätt att vara församling.

Åsa var snabb med att starta ”Sjyssta klubben”, ett diakonalt nätverk där ideella kan vara med och bidra och där diakoner i Equmeniakyrkan, Svenska Kyrkan och Pingstkyrkan har digitala möten för samverkan och hållbarhet. Sjyssta klubben har även fått uppmärksamhet i lokalmedia.

– Någon frågade mig hur församlingar kan vara relevanta i dessa tider? Jag tänker att de diakonala styrkorna blir uppenbara för oss som församlingar nu. Har man inte ett diakonalt förhållningssätt så förtvinar församlingen, menar Åsa.

Hon pratar varmt om sina naturligt stödjande församlingsmedlemmar och säger att det finns många sätt att stötta: ringa till ensamma, handla åt andra eller kanske baka mycket nu så att det finns bröd när kyrkorna öppnar igen.

Åsa har på kort tid sett mycket isolering och själanöd och upplever att det finns ett uppdämt behov av själavårdssamtal.

– Jag vet inte hur folk utanför kyrkan hittar mig, men det gör de. Ofta är det människor som räknas som lite svåra.

För Åsa är det självklart att inkludera alla. Hon har erfarenheter av funktionsvariationer, neuropsykiatriskt bemötande och toleranshantering.

– Alla ska få vara sig själva, även i kyrkan.

Åsas första uppdrag i Växtpoolen är att lära känna församlingsmedlemmarna. Under rådande läge innebär det många telefonsamtal, då de flesta tillhör riskgruppen äldre. Men Åsa försöker hitta nya lösningar, som att ta ut samtalsbehövande på promenad.

– Frisk luft och själsligt stöd behöver många, inte minst nu.