Ibland är det lätt att se tillbaka i backspegeln och konstatera att det är de där små, slumpartade händelserna som ger livet nya riktningar. Så var det för André Jakobsson om vi backar bandet en sådär 12 år.

Den gamla församlingsplanteringen i Sävar, som tillhörde Pingstkyrkan i Umeå, hade just tagit beslutet om att bli en helt egen, fristående pingstförsamling. Då knackade det på dörren.

– Missionsförsamlingen i Sävar hade under ett tag känt att de minskat i storlek och var många äldre kvar nu, att de inte visste hur de skulle fixa det. Men de hade bett över saken och kom till oss för att ställa den här fantastiska frågan; Vad tror ni kan vara Guds vilja och det bästa för Sävar?

Det ledde till att pingstförsamlingen och missionsförsamlingen slogs ihop som dubbelanslutna Sävaråkyrkan 2009. Det är på många sätt en lyckoträff som nu jubilerar.

– Vi kunde växa starkare tillsammans, och i och med att jag gick in som föreståndare och missionspastorn gick in i en 50-procentig tjänst breddades vyerna, förklarar Jakobsson.

För honom började en resa han sedan länge varit redo att göra.

Även om han sedan barnsben sett sig som en ekumenisk själ, har det varit barndomssammanhanget i Pingst som han fram tills dess endast varit verksam i.

– Jag är ju kanske ingen jättekarismatiker och på det sättet inte känt mig hundraprocentigt hemma med de uttryckssätten som varit där. Men samtidigt är det bara uttryckssätt och det är det som är min poäng. Det och diskussioner som dopfrågan eller vad det kan vara blir en lyx i vårt arbete idag.

Samtidigt hyllar han den frimodighet och riktning som Pingströrelsen står för. Sådant han snabbt kände igen sig i när han i Gemensam framtids grundkurs med bland annat Rune Dahlén fick grotta ner sig i metodismens framväxt med John Wesley. Och missionsförbundets strävan att samla kristna till mission.

– Det är samma längtan överallt. Jag tycker det blir så tydligt när man spenderar några dagar på Vinterkonferensen med Equmeniakyrkan och sen åker upp på Pingsts ledardagar. Vi är så mycket mer lika än vi kanske vill tro. Det är i stort samma frågor, samma böner, samma önskan. Möjligen är det uttryckssätten som skiljer, men inte så mycket mer.

Här tror han att Norrland kan bli en region som leder vägen i framtidens ekumenik.

– Vi har flera goda exempel på församlingar som lyckats med detta i Norrland. Inte minst Sävarå, men även Vindeln är ett bra exempel på sammanslutningar där samfundsetiketten inte är det viktigaste.

Ekumenik för André är inte heller att församlingar ska slås ihop, utan kan lika mycket vara att välsigna varandra.

– Vi behöver bli bättre på att lyfta blicken och se att när andra församlingar gör något bra, behöver vi kanske inte göra samma sak. Det blir så påtagligt i ett landskap där den ena orten kanske har en EFS-församling med 18 medlemmar och så finns det en Missionsförsamling med 12 i en annan. Vi måste hjälpas åt istället för att bara tänka på våra egna verksamheter, funderar han.

Det var under Equmeniakyrkans kyrkokonferens i maj som André Jakobsson installerades som regional kyrkoledare – och exakt hur arbetsuppgifterna kommer se ut för honom, har han ännu inte hunnit djupdyka i. Men det finns en förtröstan till att det kommer bli en spännande resa hos den trivsamt lugne 47-åringen.

– Jag tror att om jag börjar med att be för församlingarna och vara ett stöd för dem i olika frågor så har man en bra början, resten får ge sig, säger han och ler.

Han har såklart inga illusioner kring att det ska vara en enkel resa. Utmaningar med tillväxt och rekryteringar skvalpar i bakhuvudet.

Men ända sedan företrädaren Lena Bergström på en middag strax innan hon skulle sluta berättade om sina planer har det funnits med - och vuxit fram till ett ja.

– När man varit pastor så länge som jag varit på ett och samma ställe (över ett decennium), funderar man såklart från tid till annan om man ska göra något annat. Byta tjänst eller kanske yrke, men varje gång jag faktiskt fått en fråga har jag kommit fram till att, nej, det är i Sävar jag ska vara. Fast efter att jag pratat med Lena minns jag att jag sa till min fru att det här med regional kyrkoledare, det är ju spännande...

Frågan dröjde dock och med bakgrunden som pingstpastor funderade han på om det kanske fanns andra med andra bakgrunder som skulle gå före.

När telefonsamtalet till sist ändå kom var han därför ömsom lite överraskad, ömsom mentalt förberedd.

– När frågan ställdes sa jag att jag måste vara ärlig och säga att tanken funnits. Även om jag inte tänkt på det på ett bra tag, kändes det rätt, konstaterar han.

Tjänsten är på 75 procent, och resten av tiden hoppas han förutom eget församlingsengagemang och livet som fembarnsfar kunna lägga på sitt livs andra stora passion musik. Det han en gång valde bort för Gud.

– Ja, eller jag hade en sån där avgörande händelse som 17-åring. Jag började känna en längtan att jobba i kyrkan och lade ”musiken” och allt det andra på ”altaret”. I dag kan man ju skratta åt det, men för 17-åringen var det ett avgörande ögonblick.

När kompisarna sedan flyttade till Stockholm, gick Jakobsson en annan väg, trots att pianotalangen är och har varit stor, som lett hela vägen fram till nya rollen som regional kyrkoledare i Equmeniakyrkan Nord.

Kanske är det läge för ett återbesök om ett år. Hur gick det med de där 25 procenten? Åts de upp av annat eller har André kanske till och med spelat in ett soundtrack till regionen? Isåfall lär det låta ekumeniskt.