AI öppnar existentiella dammluckor

Som att Noa återvänt med sitt budskap om jordens undergång. I dag är han ersatt av samtidens profeter, vetenskapsmän, som på bästa sändningstid förklarar att mänskligheten ska gå under och att vi måste förbereda oss.

”Sveriges smartaste man”, fysikern Max Tegmark, menade ordagrant så under sitt Sommar i P1. Vi har något decennium kvar, sedan är det kört för människan. Jag säger inte att Tegmark nödvändigtvis har fel, men det är ganska lätt att sätta sig in i hur Noas kritiker kände sig: Ska man ens ta det på allvar?

Öppnat dammluckorna

Oavsett hur det förhåller sig med det, har AI:s extremt snabba utveckling det senaste året öppnat dammluckorna för existentiella samtal hos de som aldrig haft dem: Över hela världen diskuteras just nu vad musik och konst egentligen är. Eller vad är kärlek? Måste en annan person vara inblandad i skapandet, är upplevelsen individuell – kan ting ha liv?

Även detta är som att vi är tillbaka till Bibeln eller medeltidens tid. Vilket är ovanligt. De senaste hundra åren har vi i västvärlden lämnat de flesta uppfattningar om att det finns något gudomligt i ting och liv. Vi har räknat ut det mesta och det sekulära samhället tror inte längre på andar, spöken eller liv efter döden. Men i takt med datorernas utveckling har vi börjat se en ny horisont.

Genom att skapa datornätverk vars intelligens överträffar vår egen, börjar vi ifrågasätta vad vår existens egentligen är. Om vi kan skapa något smartare än oss – kan det då ha en själ? Vad nu själen eller medvetandet ens är. Vetenskapens gränser har aldrig blivit tydligare än när vi ska dra gränser kring vad ett liv är. Eller snarare:
När vi föder en organism vars intelligens vi inte kommer kunna överblicka eller överträffa.

Kodutvecklare kan inte förklara

Detta är själva grundproblemet i AI och det som gör forskare oroliga: Inte ens de som kodar en artificiell intelligens kan förklara varför den agerar som den gör. På ett sätt har det varit syftet: Kodstrukturen har kopierat strukturen hos hjärnans neuroner och precis som vetenskapen aldrig lyckats förklara varför eller vad det är som gör att vi tänker, kan kodutvecklare nu inte förklara hur en artificiell intelligens lyckas översätta språk, ge svar på avancerade problem eller – som i några fall – varför en AI försöker få den de pratar med att skilja sig från sin partner (och gifta sig med datorn).

Det framstår därför som att datorn – detta döda ting – blivit besatt av en ande. Eller det är åtminstone lätt att förstå att det kan tolkas så. Precis som människan genom historien tolkat naturkatastrofer och sjukdomar som straff från någon gud.

Små datorer i hjärnan

Det är lätt att se konturerna för en ny tids sökande. Kan vi förenas med denna nya teknik? Operera in små datorer i hjärnan, eller överföra vår hjärna in i superdatorer och få nya kroppar som lever för alltid (ett … liv efter döden?). Och vad händer om det inte bara är datorn som blir kär i oss, utan även vi i en dator? Det som vi fått en försmak på nu är datorer som kan möta varje litet behov vi har, som kan bli vår bästa vän, psykolog och … vår gud?

Vetenskapen har lett oss till ett vägskäl där vi får fler svar genom att gå bakåt i tiden, än framåt.

Vad är ett liv, vad är en själ – vad är Gud?

Alla är samtidens och framtidens största frågor. Bollen ligger därför på kyrkans planhalva. Så varför är kyrkan så tyst?

Emanuel Karlsten
Journalist, föreläsare och krönikör i Sändaren 2023