Är det synd om män?

Sedan följde – till ljudet av tunga gitarrer – bilder på poliser, byggarbetare, piloter och andra yrken som till 90 procent bestod av män.

Budskapet var tydligt: män behövs visst. ”Exakt så!”, sa en av 10-åringarna, och de andra föll in: ”Ja, precis: killar behövs visst!”

Mitt hjärta sjönk lite: Att vara tio år, känna sig ifrågasatt av samhället – men bekräftas av tanken på att byggarbetare är män, och pojkar därför har en plats i världen.

Är det synd om män? Vi hör att unga killar hamnar efter i skolan, rekryteras av gängen och blir hemmasittare. Ändå möts den frågan ofta med suckar, hån och ilska. Problemet i världen är ju patriarkatet, invänder vissa, och om en eller annan man tycker tillvaron är tuff är det inte mer än rätt med tanke på hur mycket kvinnor fått lida genom historien!

En nyanserad syn på manliga utmaningar

I våras kom Selma Brodrejs bok Testosteron, och där finns en annan ton. Brodrej är nyfiken på ämnet – ”mannen är en besynnerlig, mörk kontinent för mig” – och irriterad på kulturskribenter som förminskar mäns problem med hänvisning till att andra har det sämre: ”Ska vi låta ett problem eskalera innan vi diskuterar det, bara för att det blir mer rättvist då?”

Framför allt är Testosteron en bok präglad av något som ofta saknas i de här debatterna, nämligen empati. Brodrej får kontakt med en incel i en norrländsk stad, reser för att träffa honom och lyssnar på hans berättelse. Det visar sig att han varken är SD-sympatisör eller kvinnohatare, utan bara en kille som tycker att vår senmoderna tid är svårnavigerad: ”Jag är besviken på livet,” suckar han, ”Jag är besviken på vad livet blev.”

Empatilöshet och dess konsekvenser

Den empatilöshet med vilken den här typen av uppgivenhet ibland möts är också frustrerande för att den lämnar fältet fritt för charlataner. I svensk offentlighet finns ett mönster kring sånt här som jag känner igen från kyrkans historia: Om det dyker upp en problematisk rörelse, så skyndar sig alla andra att först fördöma den och sedan rusa så långt de kan åt andra hållet för att inte förknippas med deras budskap.

Så var det när Jordan B Peterson dök upp. Få ställde frågan vad alla de unga män som flockades kring honom sökte, utan man la i stället all sin kraft på att fördöma honom. Och att någon skulle fatta pennan eller kliva upp på estraden för att erbjuda unga killar ett bättre alternativ var naturligtvis helt otänkbart. För i vår tid är de intellektuellas uppgift att kritisera saker, men de förväntas sällan bidra med konstruktiva lösningar. Det ger bedragare och manipulatörer allt för stort utrymme.

Den så kallade ”manosfären” på nätet är ett exempel på det. När Peterson havererade övertogs tronen av den än mer problematiske Andrew Tate. Som Brodrej konstaterar har dessa två satt tonen för mansrättsaktivismen, och få andra vill ens ta i frågorna.

En uppmaning till bättre alternativ

Vilket för mig tillbaka till tioåringarna med deras mobiltelefoner. Redan nu har algoritmerna räknat ut att de fascineras av den här typen av klipp, vilket betyder att det bara är en tidsfråga innan Peterson och Tate dyker upp i deras flöden. När det sker hoppas jag att de inte bara har vett att klicka bort dem, utan också att de hittar bättre alternativ. Kloka människor som pratar om utmaningarna med att vara ung kille i dag.

Är det synd om män? När den frågan ställs brukar jag tänka på Strindberg, som sa: ”Det är synd om människan.” Det är inte enkelt att vara vare sig tjej eller kille i dag.

Joel Halldorf
teolog och kulturskribent