Stora frikyrkoförsamlingar tar formella beslut (Immanuel, Örebro), den största frikyrkan av dem alla (pingst Filadelfia), ”fördjupar förståelsen” av Bibeln och internets mest inflytelserika karismatiska kristna (Andreas Wijk) kommer ut som både gay och Jesusälskare. Det är en tid som är läkande för många, upprivande för andra. Det är en tid som kommer att leda till splittring, men att vi var på väg dit, var oundvikligt.

Fördjupad förståelse

Men det är inte första gången. Om något så kan denna tid ge oss en fördjupad förståelse för de vägval kyrkan gjort i generationer innan oss. Upprivande bråk som i dag får oss att le lite skamset, men som en gång i tiden ansågs avgörande. Som frågan om kvinnans roll i församlingen.

Pressades att omvärdra sitt kall

Min mor är pastor och berättade nyligen hur hon tidigt i sitt liv pressades att ­omvärdera sitt kall till församlingsledare. Hon tillhörde Frälsningsarmén, vars grundare William Booth – högst kontroversiellt – redan i slutet på 1800-talet konstaterade att hans ”bästa män är kvinnor”. Hade min mamma inte varit så över­tygad om sin kallelse hade hon låtit sig påverkas av dåtidens sanningssägare. Nu har hon levt ett helt yrkesliv i Guds tjänst. Eller i synd, som 80-talets fariséer menade. Det är genant att ens tänka att dåtidens gudsmän gick runt och förklarade att kvinnors kallelser i själva verket var rop från satan. Men det är bara en av de frågor där kyrkans stränga tolkning har bytts till en för­låtande.

Förstått strukturer

I ett globalt perspektiv är det lätt att dra slutsatsen att Sveriges kyrkor förslappats, förtappats och förletts. Vi är avvikare, i alla avseenden. Men det är å andra sidan Sverige i nästan alla avseenden. Jämlikheten och jämställdheten har här har nått längre än nästan något annat land. Den progressiva utvecklingen har inneburit en känslighet för hur majoritetssamhället behandlar minoriteter. Belackare skulle kalla det ”politisk korrekthet”, men hållningen har inneburit att kvinnor, hbt+ eller de med annan etnicitet eller religion har bättre förutsättningar att leva värdigt här, än i många andra länder. Vi har hamnat här, inte för att vi ”bytt” syn på människan, utan för att vi haft tid och välstånd nog att fördjupa vår förståelse för människosläktets minoriteter. Fler perspektiv har kommit fram och vi har förstått strukturer som försämrar och förminskar. Förstått att kön, läggning och ursprung inte avgör människovärde. Det har gjort oss till världens bästa land, men också till ett avvikande land som framstår märkligt för andra kulturer.

Fördjupad förståelse

Det kommer kyrkan nu också framstå, i en global kontext. Men det finns ingen annan väg att gå. Den fördjupade förståelsen av människan har fått oss att värdera relationer utifrån frukten de ger: Skapar de lidande för sig själva, eller andra? Om inte: Vem är vi då att döma. Det enda kyrkan kan göra är att släppa in varje människa som strävar efter en relation med Gud. Hjälpa varandra framåt, i kärlek.

Det är en tid som kommer att leda till splittring, men att vi var på väg dit var oundvikligt.

Kyrkan har under 2 000 år förändrats många gånger. Splittrats många gånger. Men den som tror att vägvalet om homosexualitet innebär att vi träder in i en ohelig tid, behöver komma ihåg att dagens kyrka kommer från en tid som av tidigare generationer kategoriserats lika ohelig. Hela den protestantiska kyrkan grundar sig i ett vägval som fördömdes av andra delar av kyrkan. Då var vi övertygade om att valet var rätt, för att när små detaljer görs till avgudar, skymmer det kristendomens kärna.

Nu är vi där igen. En historisk tid. Men inte unik tid. Det ger åtminstone mig viss ödmjukhet.

Emanuel Karlsten
journalist och föreläsare