Troligtvis utifrån en egen dröm om just det men inte enbart, det handlar lika mycket om deras längtan – och alla dessa andra runtomkring. För i den del av kristenheten som är min, frikyrkligheten, så finns det många som lagt lite för mycket sordin på konstnärligheten, tyvärr. Jag är övertygad om det, en övertygelse som gränsar till visshet.

Nyttig och tröstande tanke

Det finns förstås, i Silvers vackra sång såväl som i verkligheten, perspektiv av att den där totala skärpan och friheten inte kommer infinna sig förrän i det himmelska: ”Jag drömmer om att seglen kommer hissas, om att sista ordet i det här inte ännu är sagt”. Det är en nyttig och tröstande tanke angående detta såväl som kring mycket annat i livet där man frustrerat kan konstatera att det inte blir så bra som man önskar. Fullkomligheten väntar oss.

Det är viktigt att veta om, men det är även i allra högsta grad angeläget att inte ge upp och förlägga allt i den eviga framtiden: Redan nu och här är tanken att så mycket som möjligt ska blomma! Det må inte bli så där perfekt som det ska bli då, men det kommer kunna bli underbart ändå. Därför är det av yttersta vikt för kyrkan att fundera på hur detta kan stimuleras, hur människor kan uppmuntras att vara så konstnärligt skarpa och fria som det bara går.

Men min erfarenhet är som sagt dessvärre att det lite för ofta tenderar att sitta lite för trångt. Förstå mig rätt här nu, det finns förstås en massa kreativitet inom frikyrkan som kommer till utlopp mest hela tiden, inte minst i körer och lovsångsteam. Entreprenörsanda, som ju i allra högsta grad innehåller en stor dos kreativitet, har alltid varit kännetecknande för frikyrkligheten.

Avviker från strömlinjeformningen

Det är inte det jag adresserar nu utan det där andra, det där som inte är så välordnat och färdigtänkt, det som avviker från strömlinjeformningen. Det som andas mer mage än huvud, mer känsla än förnuft. Ifrån min utgångspunkt, och jag vill hävda att den är ganska bred, så sitter detta alltför ofta alltför trångt. Vad beror det i så fall på? Min bästa gissning är att det är en baksida av den frikyrkliga viljan att förklara och tydliggöra allting. Jag är själv i allra högsta grad del av den traditionen, en väldigt stor del av mitt liv har handlat och handlar om att försöka hitta ord för att beskriva och tydliggöra kristen tro för nutidsmänniskan. För mig är det såväl vackert som viktigt, men det är nog även så att den ambitionen lite för mycket inneburit att det man brukar kalla det stora mysteriet hamnat i skymundan. Andra kyrkliga traditioner känns generellt sett starkare på detta område, på firandet av mysteriet medan frikyrkan ägnar sig åt att försöka förklara det.

Riskerar fira mysteriet för lite

Kring detta borde det förstås inte alls behöva finnas någon motsättning, likväl riskerar det bli så i praktiken. Totalt förenklat kanske man skulle kunna säga att andra traditioner riskerar förklara mysteriet för lite, medan den frikyrkliga traditionen riskerar fira mysteriet för lite.

För att stjäla Silvers formuleringssätt kan det måhända sammanfattas så här, det jag känner:

Jag drömmer om en kyrka som gör allt för att teckna och förklara tron, men som samtidigt ger utrymme för det undrande, för det som skaver, för det som inte är framme utan på resa och som formulerar sig längst med vägen. Jag drömmer om så konstnärligt skarpa och fria människor som det bara är möjligt så att de får vägleda kyrkan såväl i förklarandet som firandet av mysteriet.

Carl-Henric Jaktlund
Nationell ledare för Alpha Sverige och pastor i Falköpings pingstförsamling