Jag ber att barnen ska få gunga

När katten tycks njuta av att fortsätta plåga gnagaren i hans åsyn blir Petrus övertygad om att djävulen själv har intagit katten. I ansvaret för sina barns ­kristna uppfostran ser han inget annat val än att ha ihjäl den. Barnen ska slippa bevittna orättfärdig­heten hemma på sin egen gård, i sin älskade katt. ­Händelsen är hämtad ur Sara Lidmans debutroman Tjärdalen. Det lilla livet skildrat i en Västerbottniskt by i en annan tid. Ett annat intag av intryck.

Sann orättfärdighet

Milsvida från dagens framforsande intryck av sann orättfärdighet. Är vi lyckligt lottade kommer de på distans genom bilder och skrift, men för många barn, som i mellanöstern i detta nu, sker de rakt in i kroppen och psyket. Om ändå gårdskatten fick vara bekymret.

Tillbaka i Sverige, när en nära vän berättar att det inte finns gungor på hennes barns nya förskola, det var något om säkerheten, kommer en il av frustration farande genom mig. Gungandet, lite av ett livselixir när jag själv var barn, och som vuxen har jag puttat många barn ”ända upp till månen” och delat storheten i att våga mer fart, eller bara lite. Att hålla i sig ordentligt, bygga upp motoriken, sitta mot en vän och tjattra, ställa sig upp, lära sig knepet att göra egen fart och vågar jag hoppa av i farten? Nej, helt ofarligt är det förstås inte, men inte är det djävulskt heller. Jag kommer på mig själv att i mina böner be om just gungande barn med härligt sug i magen på gårdarna i ­Palestina och Israel och alla andra gårdar på världens traumatiserade platser. Och för vuxna som kan putta på när det behövs i stället för att leva i skräck, eller utöva den.

Trivsamt sällskap

Naiva böner skulle någon kanske säga, men jag fortsätter att tro på det lilla livets storhet och slagkraft. Om ändå gungorna kunde vara det största säkerhetsproblemet. Och katterna då. Och jag läser med blandad ömhet och ledsamhet om katterna som behövs till fronten i Ukraina där mössen och råttorna tuggar sönder det ena och andra för soldaterna. Förutom sina jägarinstinkter blir katterna mitt i eländet ett trivsamt sällskap, kanske en glimt av ett annat, lite mjukare och vanligare liv. Jag har sett bilderna på soldater som omsorgsfullt matar sina katter i enkla boningar och värn. En hel del av dem skulle förmodligen behöva vara hemma och gunga sina barn i stället, om nu något av det finns kvar.

Storslaget i sin enkelhet

Så återkommer jag till Sara Lidman. Alla som läst hela Tjärdalen vet att berättelsen är större än en husbonde och en ihjälslagen katt. Det är en bok om slitgöra, olycka, död, moral, ideal, samvetskval och skuld, sammanvävt med Lidmans snirkliga och levande porträtt av personer, relationer och platser. Det lilla livet i byn Ecksträsk blir storslaget i sin enkelhet, trots att inget är enkelt.

De vackraste mötena med litteratur lär oss ­något om människan, även när dennes verklighet är brutalt olik min egen, men det kan också vara att känna igen, att hitta nya ord för det man själv upplevt och känslor man ibland trodde man var ensam om att känna. Samt de där parallellerna till det som sker omvärlden, att något helt obegripligt kan få begripliga drag.

Husbonden Petrus vill bara skydda sina barn. Så mycket vi vill skydda barnen från i dag. Jag hoppas till sist att min väns barn gungar ordentligt i en annan lekpark, inte minst som en bön för alla de som inte kan.

Therese Palmqvist
pastor i Leksand