Jäkta är ett fult ord

Av olika anledningar kom jag iväg alldeles för sent. Sedan var det hål på cykeldäcket – slangen buktade ut som en svart svulst och kändes högst osäker att färdas på. Sadeln satt för högt och jag hann inte ställa om den. Nämnde jag motvinden? Efter ett par hundra meter på den vobbliga färden kom det över mig att jag nu kunde välja hur jag skulle hantera situationen. Det fanns liksom tre linjer att köra på.

Första var att göra som jag brukar, ­nämligen att tokstressa och cykla så snabbt jag kunde för att hinna. Nummer två: att helt sonika ge upp – kanske inte ens bry mig om att ta mig dit över­huvudtaget, bara vända hem i stället? Och så nummer tre: Att göra mitt bästa, men inte stressa upp mig. Tänka: Det kan gå, eller så gör det inte det. Det är ingen jättestor fara vilket det blir.

Jag bestämde mig för det sista.

Instinkten att kolla klockan

I mitt huvud blev det till ett slags test. Hur skulle det gå med den inställningen? Jag bestämde mig för att inte titta på klockan under tiden. Att cykla i jämn takt och försöka njuta av färden. Jag såg fåglar kränga sina kroppar över skyn, sol bryta fram mellan molnen vid sjön – sådant jag aldrig hade sett om jag bara fokuserat på att komma fram i tid. Det var inte helt enkelt, ska sägas. ­Instinkten att kolla klockan, att ha koll på ­läget, var stark. Men så fort jag stressade upp mig och ville ta upp mobilen ur fickan påminde jag mig om min valda linje. Kom jag för sent kanske det var något annat under färdens gång som jag skulle upptäcka i stället?

Cyklade taktfast på

Mot slutet av vägen mörknade himlen och brast ut i ett regn (eller var det verkligen så? Det passar hursomhelst i in i dramaturgin). Jag hade dessutom i mitt huvud liksom kortat av färden, helt glömt av en lång uppförsbacke som nu tornade upp sig framför mig likt ett oöverkomligt asfaltsberg. Det skulle ju aldrig gå. Men någonstans i min envishet att ändå slutföra testet, cyklade jag taktfast på. Utan att få blodsmak i munnen eller låta hjärtat rusa. Bara traggla på, ­andas djupa andetag.

Jag parkerade vid kapellet, och först innanför dörrarna tittade jag på klockan på min mobil. Den var exakt på minuten det klockslag då andakten skulle börja.

Det kan ju absolut ha varit en slump. Eller?

Svår balansgång

Nej, jag tänker nog inte det. Jag tänker alltmer att det ju är såhär livet ska levas. Utan det där krampaktiga kontrollbehovet. I tillit. Det kan vara en svår balansgång att veta hur tillit ser ut. I vissa ljus kan det kanske likna resignation. Eller lathet? Be: ”Låt Guds vilja ske”, men inte göra något själv för att det ska hända. Men fler av oss har nog större tendens att hamna andra diket; att man så gärna vill hjälpa Gud lite på traven. För den goda sakens skull! Komma fram med egen kraft, i sin egen tid.

Tillit tänker jag mig som den där balansgången mitt emellan. Att försöka sitt bästa. Men lägga ­resultatet i Någon Annans hand. Som det där ­bibelordet, ”Om inte Herren bygger huset är ­arbetarnas möda förgäves”. Det kan låta som en logisk omöjlighet. Men jag tror det rymmer en viktig sanning om vad det är att vara människa, och att leva överlåten till någon större än sitt eget liv. Det påminde mig cykelturen om. Det – och att ”jäkta är ett fult ord”, som Skalman ­brukar säga.

Elin Klemitz
journalist