Vi ska inte skrika, men heller inte tystna

Det är svårt att prata nyanserat, säga ”jag tror” eller ”å ena sidan”, för då kommer inte ”å andra sidan” med. Nu senast har koranbränningar varit i fokus i alla mina kanaler. Detta för att Sveriges kristna råd och Sveriges interreligiösa råd uttalade sig starkt och tydligt och fördömde Koranbränningen den 28 juni.

I efterföljande intervjuer låter det som att jag spelar ut Bibeln mot Koranen. Det var självklart inte avsikten. Allas religion och tro måste respekteras.

Två perspektiv samtidigt

Jag förundras samtidigt över alla hårda ord. Och beklagar om jag själv bidragit till dem. För när vi talar tydligt mot övergrepp, våld, hat, behöver vi samtidigt värna det sårbara relationella. Vi behöver ha två perspektiv i huvudet samtidigt.

Det var så i Almedalen i år. Det var oväntat lugnare. Det fanns en större sårbarhet och en känsla av ödmjukhet. Det var inte lika många besökare som tidigare år, inte så mycket kommers och event. Det tragiska ­mordet på Wieselgren ­satte sina spår. Men det var också något med den mättade och bokstavligen överladdade samtiden som kräver sin kontrast. Man behöver inte skrika när det redan skriks. När ropen från Ukraina hörs över hela världen, båtflyktingarnas gråt på Medelhavet, jordens lidande, bristen på regn, sprängningar och skjutningar här hemma, all sorg.

Behöver trampa upp nya vägar

Vi behöver inte skrika men vi ska inte heller tystna. Vi måste hitta ord som når fram och gör skillnad, och handlingar som reparerar. Vi behöver trampa upp nya vägar. Det krävs något annat än att bara stämma in i och underblåsa.

Ett av seminarierna på Almedalen handlade om Frikyrkorna 175 år. Vi i panelen skulle samtala om vad som gjorde frikyrkorna i Sverige så framgångsrika och vad som är viktigt framåt. Vi var eniga om det beror på att församlingar svarat på helhetsbehov: människors grundläggande fysiska, sociala och andliga behov. Att man skapat sammanhang som reste upp människor, bemyndigade och befriade. Den personliga tron gav kraft inifrån, och omsattes i omsorg om den plats man fanns på, i engagemang för medmänniskan, för skapelsen. De internationella relationerna var avgörande – att i varje bygd få ingå i en världsvid gemenskap, inse sitt beroende av varandra och av jorden. Barn och unga togs på allvar.

Går det att översätta till i dag? Att svara på helhets­behov, befria och bemyndiga, dela den personliga tron som ger kraft inifrån, engagera sig för platsen, jorden, värna den internationella gemenskapen, ta barn och unga på fullt allvar.

Formuleringstillträde

Jag tror det, men det förutsätter att vi i linje med vår tradition låter människor själva ha formuleringstillträde. Det är inte ”vi” några som redan är med, som ska ge till de andra. Frikyrkornas framväxt berodde på att allas delaktighet. Tillsammans behöver våga trampa nya vägar.

Apostladagen firas den 9 juli. Temat är ”Sänd mig”. Det behövs arbetare. Det behövs modiga vittnen som varken skriker eller tystnar. Det behövs ord som når fram och gör skillnad, och handlingar som reparerar.

Sofia Camnerin
generalsekreterare Sveriges Kristna Råd