Denna gång skedde det i Slätten­kyrkan Norrahammar, på deras församlings­bibelskola som de arrangerar dessa veckor ihop med grannarna Equmeniakyrkan Hovslätt. Jag och Ida-Maria Brengesjö var där för att tala kring att dela tron vidare, det som brukar kallas för evangelisation, utifrån vår gemensamma bok Hjärtats Längtan.

Specialinspelad version

För att få stopp på oss och vår iver samt för att skapa lite variation för åhörarna bestämde vi oss för att bryta av emellanåt med ett par sånger, en av dem Miss Li:s popdänga Instruktions­boken men i en för oss specialinspelad version av sångerskan Agnes Grahn. I sin avskalade form och med sänkt tempo kommer textens svärta och smärta fram tydligare, och trots att jag ju lyssnat på den själv hemma drabbar den på nytt sätt när den kommer upp på storbildskärmen och jag tar del av den tillsammans med andra. ­Tårarna strömmar till när det sjungs om sök­andet efter att bli hel och kyrkan kommer på tal i uppräknandet av platser där letandet ägt rum.

”Gick till kyrkan, fråga prästen, bad till Gud och plöjde Bibeln, gjorde hundra lyckotester i mobilen men de visar bara att jag är rätt  skev.”

Och så tar refrängen vid:

”Det verkar så lätt för de som hittat hem, som funnit lösningen, men jag kan bara inte hitta den: Instruktionsboken för de som är lost i livet, den för de som söker nåt hela tiden. Jag har letat typ överallt men kan inte hitta den: Instruktionsboken.”

En i mängden av återvändsgränder

Jag lyssnar, och jag tänker: Det där glappet plågar mig, det som Miss Li sätter fingret på i sin sång. Känslan av att sökandet i kyrkan och den kristna tron behövde avskrivas som en i mängden av återvändsgränder med hänvisning till att det inte ledde till den där lättheten och enkel­heten som hon verkar tycka präglar de som hittat hem i kyrkan.

För vilket glapp gentemot verkligheten det är, alltså.

Jag är en kyrkans man sedan i princip alltid och jag är det till stor del just för att jag, för att citera Miss Li, är ”lost i livet”. Bibeln förkunnar att vi alla gått vilse som får och är i behov av en herde, det är själva utgångspunkten och inkörsporten i kyrkans värld: Vilsenheten, litenheten, brustenheten. Kyrkans folk är en samling människor som deklarerat att de är just ”lost i livet” och i behov en frälsande vägvisare. I det steget finns i allra högsta grad ett klart perspektiv av att hitta hem, att ha ”funnit lösningen” i bemärkelsen att det inte finns något jämbördigt alternativ.

Ett pågående fortsatt sökande

Men, och detta är ett viktigt men: Det är inte en lösning som innebär att den där känslan av att vara vilse och liten helt upphör, det är inte så att skavet eller skevheten förintas. Jag är fortsatt människa och ovanpå det grundläggande svaret att Gud bevisat sin kärlek för mig genom att komma till denna jord för att försonas med mig och resten av mänskligheten så staplas en massa frågor som jag tuggar på, som jag vrider och vänder, stöter och blöter, samtalar om och ber kring. Hur ska mitt liv levas, vad får min tro för konsekvenser i stort och smått, vad är värt prioritera och vad bör väljas bort? Det är ett ständigt processande, ett pågående fortsatt sökande efter vad som är rätt, klokt och riktigt i olika situationer.

Så kyrkan är i allra högsta grad en plats för dem som upplever sig ”lost i livet” och som ”söker nåt hela tiden”. Det är inte en plats för de färdiga, för de som fått ihop allt och som allt är enkelt för. Tvärtom.
 

Carl-Henric Jaktlund
nationell ledare för Alpha Sverige och pastor i Falköpings pingstförsamling